Sociala spel

Det är svårt att direkt sätta fingret på det. Ändå tror jag att alla känner det.
Jag är annorlunda.

När jag var liten ägnade jag mycket tid åt att passa in. Jag gjorde mig mindre, smög längst med väggarna, iakttog och lyssnade. Lärde mig koderna, undersökte det sociala spelet.

Därför blev jag så småningom expert. Jag kan idag umgås i nästan vilket sällskap som helst - om jag lägger manken till - och upplevas som en glad skit. "Oväntat trevlig", har omdömet om mig varit många gånger. Folk har sett mig i ett visst sammanhang, bildat sig en uppfattning om mig och dömt mig. Sedan har de stött på mig i ett annat sammanhang och fått revidera sin uppfattning.

Det är för att jag är specialist på att spegla människor. Jag ger dem lite av sig själva, lyfter fram den delen av mig som passar bäst i sammanhanget, använder det språk som de gör. Det ger dem en känsla av samhörighet och river murar.

Falskt? Nej, varför skulle det vara det?
Hur många människor är egentligen intresserade av att bli utmanade, ifrågasatta, ställda mot väggen, möta oförstående, känna avstånd? Nästan ingen, jag lovar. Och jag är inte falsk. Jag bara undanhåller en del av mig själv.

Det gör jag alltid.
Gör inte alla det, i viss mån?
Om jag var allt, hela jag, hela tiden, skulle jag vara outhärdlig för alla. Även för mig själv.

Därför umgås jag med väldigt olika människor, för att kunna släppa ut olika delar av mig själv. Efter ett tag har jag rastat hela mig (men i omgångar) och då är det dags att börja om igen.

Det händer dock att jag inte har tagit på mig den sociala rocken. Jag står naken, som jag är, när någon ringer på dörren. Det är jobbigt, för då måste jag antingen andas in ett djupt andetag och snabbt komma in i rollen eller låta folk se mig.

Några få människor har sett mig. De har inte alltid varit förtjusta.

Jag är för många motsatser för att vara bekväm; en social enstöring, en intelligent praktiker, en händig filosof, en snäsig konversatör, en otålig terapeut. Det blir för mycket svart och vitt och på tok för lite grått. Folk får svårt att förstå, eftersom människor i allmänhet inte har kvar alla sina motsatser så långt upp i åldern som jag har. De brukar slipas av, allt eftersom andra människor i vår närhet talar om för oss vilka vi är. "Du är ju duktig på matte, du är den som jag helst pratar med när det är svårt, du är min prinsessa..."

Jag kanske inte lyssnade på det örat. Eller så flöt jag redan då omkring i så många grupper att jag fick bekräftelse på alla olika delar som är jag.

Min far är en matematiker som gör horoskop. När han gjorde mitt, andades han in, höll andan och tittade på mig med en förvånad min. Av horoskopet att döma var jag oerhört komplicerad. Hans första reaktion var att förkasta sin uträkning - eller hela teorin - hellre än att ändra sin bild av mig. "Men sån är väl inte du" sa han med rynkad panna.

Jag ryckte på axlarna. Jo, nog är jag sån.
Jag är hippien och militären i samma kropp.

Därför passar jag inte in i så många sammanhang. Och därför passar jag in i så många sammanhang.

Det innebär att jag alltid är ett isberg: En liten del syns och det mesta ligger under vatten.

Men det är nog så jag vill ha det.
Det är skönt att alltid vara privat, att inte ha hela sig själv på display.

Ibland tycker jag att det är ensamt. Det vore skönt att hitta någon som man kan vara hela sig själv med hela tiden! Men sedan förkastar jag den idén. Vem skulle det vara? Säkert en lika splittrad personlighet som jag själv. Det vore antagligen outhärdligt.
Jag kan ju knappt stå ut med alla mina egna särdrag...

Nej, lösningen heter: Sociala spel.

Ibland, när jag är lite ur fas, blir det fel. Jag spelar fel spel eller hinner inte lägga band på mig. Då blir alla så förvånade. Eller så missbedömer jag gruppen/personen och spelar fel spel. Det är lite klurigt att vända håll sedan. Men det är en rolig utmaning och något för mitt rastlösa intellekt att sysselsätta sig med.

När det blir rätt är det härligt. Då känner jag mig med, tillhörig, delaktig. Jag trivs och är 100% mer och där och ärlig, även om inte hela jag är aktiv.

Det är fint att få känna så. Och det gör att jag uppskattar många olika slags människor. Jag vet av egen erfarenhet att vi alla har en viktig roll att fylla.