Familjeresa till huvudstaden. På vägen stannar vi i Södertälje och Torekällberget. Barnen (och vi) klappar får och getter, får lära oss om livet på landet och i stan för hundratals år sedan och myser runt. Några timmar senare sitter vi på en bänk i området "lilla landet" där barnen får leka runt. De hoppar i höet på loftet, leker i de olika stugorna, övar på att gå på styltor och har det gott. Vi sitter på en bänk i solen, lutade mot en röd husvägg och tittar på himlen.
Luft. Träd. Moln.
Vi ser på varandra, maken och jag. En lustfylld suck - och vi skrattar.
Det är typiskt oss! Här tänkte vi åka till storstan, och var hamnar vi? I en landsbruksbygd på ett museum!
Varken min make eller jag är från landet. Alltså inte från riktiga landet, bara från små villasamhällen. Ändå känner vi båda hur härligt det är och hur bra vi mår av bonnalivet. Visst finns det mycket roligt i stadsmiljön, men för oss uppväger det inte nackdelarna.
Om jag tänker på hur vårt liv skulle se ut om vi bodde i Stockholm, blir jag svettig. Villaområde i någon icke-fashionabel stadsdel (eftersom vi inte är stormrika). Gissningsvis en timmes resa till jobbet (dörr till dörr) exklusive hämtningar och lämningar av barn, dagis någonstans på vägen, skola någon annan stans. Mataffär åt helt andra hållet, så att man måste handla på helgen. Massor av folk överallt, i affärer, i villaområdet, i skolorna, på tunnelbanan. Folk som ständigt är tvingade att inkräkta på varandras personliga utrymmen.
Stress, dålig luft, andras känslor på din egen hud - det är ju inte nyttigt!
Jag känner det ända in i märgen.
Det gör ont i mig när jag ser hur små folk är i t ex Stockholm. De har små auror, de är slutna, de ser på omgivningen med misstänksamhet och de är nonchalanta. Det är sorgligt att se! Jag är övertygad om att det beror på att man måste vakta sitt eget utrymme så hårt - annars blir man överkörd och "intagen" av alla andra.
Och så många har så mycket ont. Deras kroppar är slutna, stängda, hårda. På ytan ser de friska och normala ut, men musklerna är slitna, spända och dåligt näringssatta. Det är (på riktigt) väldigt stor skillnad mot folk i småstäder eller på landet.
Men alla gör ju sina val. Människorna i storstäderna uppskattar andra saker än jag, helt enkelt.
Jag är dock alltid lika lycklig av att komma hem till landet i Småland.
Friskt vatten, klar luft och utrymme för både kropp och själ.
Det är healing på hög nivå!
Utrymmet är klart en fördel med landet, men du kan ju inte påstå att man får närmare till jobb, skola och mataffär om man bor som ni! Man kan inte ens komma hem till er utan bil! Eller jo, om man ser det som årets cykelsemester. Jag vantrivdes definitivt i Stockholmsområdet, men fördelarna var att jag i Sumpan hade ungefär hälften så långt (eller kortare) till både mataffär och sopsortering mot vad jag har i Växjö. En annan fördel med att vara många på samma ställe är att folk inte bryr sej så mycket om vad man gör. På så sätt får man vara mycket mer i fred i stan än på landet.
SvaraRaderaNärmre - beror på om man räknar i mil eller i tid! Vi har 30 min till jobbet, 45 min med lämning av två barn på olika ställen. Motsvarande i Sthlm hade snittat på 1,5 timme... Sedan beror det förstås på i vilken stadsdel man bor. Man kan ha tur.
SvaraRaderaPå landet får man absolut vara ifred. Det kanske pratas i stugorna, men vem bryr sig? :)
Däremot invaderar folk ens privata sfär hela tiden i storstaden. Där kan man inte välja.
Klart att man måste ha bil på landet! Bilen är ett underskattat och fantastiskt transportmedel. Ganska liten, rymmer en hel familj med prylar, kan packas full, kör en dit man vill komma... Genomtänkt! Att sedan bilindustrin har missat miljödebatten av olika skäl och är oerhört sena med alternativa drivmedel är ju en annan sak...