De är inte kloka, de där romarna...

Satt och diskuterade folk och fä runt om i bekantskapskretsen.
En stund in i diskussionen, slutade jag att delta och bara tittade mig storögt omkring.

Det var helt fantastiskt!
Folk är så hiskeligt konstiga på landet. Eller det kanske inte bara är på landet, vad vet jag.

Jag har en illusion om att alla i Sverige är ganska likadana, att familjeliv i Mistelås är rätt likt familjeliv i Växjö, Järfälla eller Pajala. Det känns för mig som om det är mer saker som binder oss samman än som är olika. Pensionärer runt om i Sverige har liknande situationer, barn likaså. Sverige känns som ett väldigt homogent land.

Vi har TV, internet, radio och tidningar som binder oss samman, inskolar oss till svenska medborgare och världsmedborgare. Klart att det skiljer mellan olika familjer, men på något sätt tänker jag att vi är uppfostrade i ungefär samma anda, i ett svenskt perspektiv. Därför blir jag så oerhört överraskad när jag får bevis på motsatsen.

De runt bordet berättade om än det ena, än det andra som folk i stugorna gör. Märkligt... Och jag kunde inte annat än att skratta.

För jag känner mig lite dum. Hur kunde jag tro att det fanns någon form av normer eller värderingar som var allmängiltiga?
Sådant som jag tycker är självklart eller normalt - som att man inte sätter upp porraffischer i sina mellanstadiebarns rum - är inte det. Plötsligt skakar min världsbild...

Tänk om vi bara är öar av människor, som gör lika? Tänk om jag mest umgås med likar, och att det är därför som jag tror att alla är som jag? De där som accepterar porraffischer kanske har en liten ö med likasinnade och tycker därför att de är "normala".

Hmmm...
Det tål att tänkas på ett varv till.

Jag tänker på den tecknade serien Asterix och Obelix.
När Obelix inte förstår sig på romarnas kultur, knackar han hårt i sin plåthjälm och säger. "De är inte kloka, de där romarna."

Det känns som den enda möjliga vägen just nu.