Sömnlös barntid

Innan jag hade barn pratade jag med en barnförälder som såg lite överpigg ut. Hon berättade att hon överkompenserade, eftersom hon inte mindes sist hon sov en hel natt.

Jag tänkte att det måste vara en överdrift.
Hennes barn var ju ganska stora, typ 3 och 5 år.
Inte kan de väl vaka hela nätterna fortfarande?

HA!
Jag visste inte hur livet som småbarnsförälder är.

Den senaste månaden har jag sovit. Hela nätter, utan avbrott. Utan att bli väckt olidligt tidigt på morgonen.

DET ÄR UUUUUNDERBART!

Mina barn är nu fem och åtta, snart nio. Det har alltså tagit nästan nio år av dålig sömn att komma hit. Det känns som att återvända till livet, från en mörk grotta av förlamande trötthet.

För mig var det tidigare mer regel än undantag att bli väckt. Min dyre make sover normalt mycket tungt, så det var oftast jag som hoppade upp. En normalkväll innebar nattning till ca kl 21. Jag la mig ca 23.30. Då brukade jag precis hinna somna innan något barn vaknade till av en dröm och behövde omnattas. Strax efter tolv stod jag alltså, vimmelkantig av trötthet, och kliade på ryggen och sjöng en sång i något mörkt rum.

Jag är inte jätteduktig på att somna om, så det brukade ta mig åtminstone en kvart. Säg att jag sov gott igen vid ett-tiden. Omkring kl 1.30 kom ett barn till sängen. Dunk - kudde slängs upp. Knöl, bök, dra i täcke, klättra på ben - barn klättrar till sin plats i mitten av sängen. Knuff på mamma: "Flytta dig lite, jag får inte plats." Ordna in kudde, fixa till och dela täcke, försöka hitta en hyfsad sovställning. Vaknar ungefär fem gånger till under natten, då en arm har domnat eller olika kroppsdelar är iskalla eftersom någon annan har tagit täcket. Ett tag hade jag oförklarligt ont i nacken, tills jag vaknade med huvudet hängande ut över kanten. Dottern hade lagt beslag på min kudde. Så brukade jag tydligen sova... Det slet på nackkotorna och ligamenten.

Klockan 5.30 började (och börjar) dottern vakna. Då fick man förhandla en stund om att ligga kvar, påpeka alla fördelar med sängen kontra att gå upp. Kanske försöka sjunga en skrovlig visa och klia med en trött-lam hand. Klockan sex var det dock färdigdiskuterat. Morgonstund har guld i mund! Upp och hoppa, laga frukost och försöka svälja ner trötthetsillamåendet.

Vi delade faktiskt på helgerna. Jag sov ena helgdagen och mannen andra. Det var så ljuvligt! Att inte behöva gå upp efter knappt fem timmars sömn EN dag i veckan var såååå skönt. Jag brukade gå och gotta mig åt tanken på lördagsmorgonen redan från onsdagen.

Och då har vi inte ens pratat om sjukdomar, om öroninflammation med oavbrutna vrålskrik i fem timmar, om falsk krupp då man måste sitta med barnet upprätt - eventuellt utomhus under stjärnorna - och kissolyckor med bäddäventyr kl 03.00.

I nästan nio år har jag varit konstant trött. Så trött att jag har varit ständigt illamående, haft svårt att koordinera munrörelserna vid tal och varit på väg att börja gråta hela tiden. Trött så fruktansvärt att det gör ont att lyfta en arm, att gå en promenad, att bära en matkasse. Trött så att jag inte har kunnat se någon mening med livet över huvud taget. Trött så att jag har önskat att jag slapp vakna.

Nio år av mitt liv!
Det är inte lite.
Och så undrar folk varför man åldras så fort när man får barn...

Men nu är den tiden nog över.
Barnen sover i egna sängar och drömmer sällan mardrömmar.
Visst kommer de in ibland, men då kan man oftast gå tillbaka med dem. Och det kräver en vaken insats, men det är ganska sällan.
På helgsmornarna kan de oftast gå ner och ta en yogurt, titta lite på TV och vänta på oss. Nästan varje morgon måste det förstås frågas något, om man får titta på det eller det programmet eller om det är ok att ta den sista bananen, men det är överkomligt. Tekniken att svara på frågor utan att varken öppna ögonen, vakna eller tänka har jag förfinat till mästerverk!

Ett nytt liv öppnar sig. Det är ett liv där man kan vara pigg, känna lust att leva och att göra saker. Fantastiskt!
Och nej - vi ska inte ha fler småbarn. Inte ens under dödshot. På riktigt.