"Nacken har inget med ryggen att göra."

Det finns många bra läkare. Läkare som faktiskt försöker göra det som namnet antyder: Läka sina patienter.

Tyvärr finns det också andra. Vad de har för målsättning verkar oklart. Nedan är en beskrivning av ett möte med en sådan för cirka 10 år sedan.

Min dyre make har en bruten ryggrad. Eller egentligen är tre kotor krossade i bröstryggen, stelopererade med kotan över och under, med en massa stag och elände. (Det är bara en del av hans skador efter en motorcykelolycka.) En gång när Maken lyfte en låda, smällde ett av stagen av. Det gick bra, det skadade inte ryggraden ytterligare och vandrade inte in i ryggmärgen, vilket ju var händigt och tur.

Med bakgrund av detta blev han lite förskräckt en dag när han vaknade med en förfärlig nackspärr. Så fort han försökte lyfta huvudet från kudden, svimmade han. På riktigt! Vrida var det inte tal om. Det tog oss två sisådär 20 min att få honom upp till sittande, eftersom all rörelse orsakade pärlsvett, grå ansiktsfärg och ständiga svimningsanfall.

Det här kändes ju inte som en vanlig nackspärr, så vi ringde akuten. De var mycket kyliga, tyckte att det vore bra om han kom in för kontroll men kunde inte skicka en ambulans.

På den tiden var jag inte lika bestämd som nu (!), så jag accepterade detta något märkliga besked. Förmiddagen gick åt till att få Maken nerför trappan och ut i bilen. Väl där, band jag fast hans huvud runt bilstolens huvudstöd med hjälp av ett morgonrocksskärp. Ändå svimmade han i varje kurva hela vägen in till stan, så fort jag körde fortare än 30 km/h.

Vi var - kort sagt - rätt skärrade när vi kom till akuten. Maken, som hade sådana problem att sitta att han spydde upp allt han åt och drack, fick sitta på de fina stolarna i väntrummet. Efter någon timme fick han komma in i ett undersökningsrum och lägga sig. Det gick bättre, han började få hudfärg i ansiktet igen.

Enter the surgeon.
Läkaren som klev in genom dörren sade sig vara överläkare på ortopeden.
Med tanke på hans beteende, kan man hoppas att han ljög. Att han var en förrymd patient från en sluten avdelning eller så.

Han var mycket otrevlig och ifrågasatte allt Maken sa. Nackspärr var väl ingenting att komma till akuten för, var inte Maken bara lite gnällig, vad tyckte vi att han skulle göra åt det?
Maken behöll sitt lugn - man är inte så kaxig liggandes raklång med stel nacke - och besvarade frågorna efter bästa förmåga. Han berättade om sina tidigare erfarenheter, att han var rädd att något stag hade vandrat iväg, att han hade svimmat otaliga gånger av smärta under förmiddagen, att man kanske kunde röntga?

Då, nollställd i ansiktet, levererade läkaren den bevingade kommentaren:
"Men varför tror du att nackspärren har något samband med din steloperation? Nacken har inget med ryggen att göra."

Då brast det för mig.
Det var väl en kombination av rädsla och ilska, en summering av dagens vedermödor.

- Håll dig undan från min make! Du rör inte honom, du ska inte så mycket som peta på honom!
Och så vände jag mig till Maken.
- Kom så åker vi hem. En idiot som inte vet hur kotpelaren är konstruerad får inte behandla dig.

Ortoped - pjuh!
Det är såna som han som opererar bort knäskålar på folk som har ont i knäna, "för att lätta på trycket - knäskålar har man ändå ingen användning för".
Ja, herrejestanes...

Mitt allmänna råd till folk med ont i kroppen:
Gå inte till läkare om inte en kroppsdel har ramlat av och behöver sättas fast.