Arbete - en välsignelse och en förbannelse

Folk som har ett arbete längtar ifrån det.
"Åh nej, måndag igen. Längtar till helgen."
"Äntligen semester!"

Folk som inte har ett arbete längtar till ett.
"Man känner sig mindre värd när man inte arbetar."
"Jag saknar att känna mig betydelsefull."
"Det vore så trevligt med arbetskamrater."

Tänk så praktiskt det vore om vi kunde dela på jobben!
De som har jobb, kunde få jobba mindre och de som saknar jobb kunde få komma in i svängen igen. Alla skulle ha mer tid till att ta hand om sig själva och sina familjer.

Det skulle givetvis ändå generera samma pengar, eftersom de som jobbar redan idag betalar för de som inte har jobb. Dessutom skulle vi slippa dyra kostnader för sjukvård, arbetsmarknadssatsningar och mediciner.

JAG VET - det är ingen ny idé!
Men varför händer ingenting?
Det är ju helt genomförbart!

Tänk om din chef kallade in dig på sitt kontor på måndag och sa:
- Jag tänkte att du skulle få jobba hälften så mycket men ändå behålla din lön. Vad sägs?

Känns som ett ok erbjudande... :)

Jag tror att mycket av vår fokus på arbete bara är inlärt. Faktiskt tror jag inte att människor kräver så mycket arbete. Vi borde ju bara arbeta precis så mycket som behövs för att klara vår existens på ett vettigt sätt.

Ibland tänker jag att människor som "behöver" jobba mycket nog har problem med sin självkänsla. Det är lätt att fylla hålet i magen och hjärtat med duktighet...

6-timmarsdagen borde varit införd för länge sedan.
Det borde inte bara vara vänstern som driver den frågan.