Det är mycket man behöver...

Det måste varit enklare förr. Man hade en stuga, några ombyten kläder, ett par skor, ved i skogen och en täppa. Det var liksom allt. Någon gång vart tredje år spanade man in sig på en ny klänning - flärd! - och när man fick den var man snackisen på byn de närmsta månaderna.

Nu köper vi allt, producerar (nästan) ingenting själva. Huset äger banken och vi betalar ränta. Kläder behövs nya hela tiden på grund av mode, säsong, olika klädkoder... Skor har man så många så att en normalfamiljs hall ser ut som en skoaffär. Värmen till huset och maten köps av olika leverantörer.

Lägg också till alla tekniska prylar! Mobiltelefoner, datorer, spelstationer, iPods, digitalboxar, flatscreens... Och förstås våra transportmedel. Bilar, släp, husbilar, cyklar. Kom ihåg sportsakerna! Hjälmar, inlines, skydd, spikskor, hockeyklubbor, skridskor, balettskor...

Det är ju lite galet.
Jag tänker på det gamla ordspråket: Man ska inte äga mer än man kan ta med upp i en tall.
Det blir inte mycket, det.

Varför man ska klättra upp i den där tallen med en massa prylar på ryggen vet jag inte. Kanske är tanken att man ska sitta där och begrunda hur mycket saker man egentligen behöver. Eller så ska man sitta där medan nästa syndaflod vräker in.

I mitt huvud ser jag en halvnaken buddist i lotusställning, som sitter på en tallgren och mediterar. Under honom klättrar jag, med massor med väskor hängande runt mig, fullpackade med grejer.

För jag gillar prylar. Det är hemskt, men sant. Jag är inte alls nöjd och glad när jag lever sparsmakat campingliv. "En kniv och en sovsäck är allt man behöver." Inte min grej... Klart att jag kan överleva utan en massa prylar, men jag tycker om när saker fungerar smidigt och man inte behöver trixa.

Ja, jag vet. Störning i rotchakrat. Samlandet skapar fattigdom.
Jag har hört alltihop förut.
I omgångar har jag försökt renodla mitt liv och "förenkla" genom att ta bort massa saker. Men vet du? Det blir inte enklare. Det blir svårare.

Allt tar ju längre tid och jag blir irriterad.
Det slutar alltid med att jag tar fram den händiga prylen som var designad för jobbet.

Det kanske också beror på livssituation. Barn genererar ju kopiöst med prylar! Alla barnsaker (pallar, pottor, nappflaskor, barnstolar), alla leksaker (dockor, spel, uteleksaker, lego), en massa kläder (regnkläder, stövlar, sandaler, varma regnkläder, vinteroveraller), hobbyprylar med mera med mera i all oändlighet. Dessutom har man en man som behöver massor med verktyg och maskiner samt en miljard musikprylar. Och jag tycker att livet behöver bli lite vackrare, med hjälp av fina kläder och pynt.

Hade det bara varit jag, ute i skogen, så hade det varit en annan sak.
Jag skulle mycket väl kunnat klättra upp i den där tallen med endast två prylar:
Min bärbara Mac och min iPhone.
Sedan skulle jag sitta lycklig i lotusställning, med datorn i knät och headsetet i öronen. Fast helst inte halvnaken!