I storstaden får jag och barnen syn på en märklig farbror. Han har trasiga kläder, ovårdat hår, en bärbar CD-spelare i handen och lurar i öronen. Han dansar omkring framför ingången till en galleria med några tidningar på armen, som han skulle försöka sälja. Dessutom pratar han då och då med midjehöga, osynliga personer, som tydligen får honom att reagera kraftigt på olika vis.
Barnen undrar förstås. Efter en lång förklaring av narkotika, narkomaner och hemlöshet, kommer vi till vilka han pratar med. Jag förklarar hur droger kan förstöra hjärnan och att han kanske ser sådant som inte finns.
Sonen, som har ett hjärta av guld, säger:
- Men han kanske bara leker! Jag pratar ju så när jag leker mina kraftlekar. Tycker folk att jag är tokig då?
- Nej, du är ju ett barn!
- Men varför gör inte vuxna det?
Jag blir tvungen att tänka efter.
- För att vi har lärt oss att man inte gör så, att folk tycker att man är galen om man pratar med låtsas-vänner.
Så tänker jag lite längre.
Tänk om narkomanen där ute inte ser syner alls. Tänk om han faktiskt bara leker! Han bryr sig kanske bara inte om de sociala reglerna!
Och det känns ju rätt troligt. Om man är utstött av samhället, bryr man sig inte om det sociala trycket.
Han kanske inte har en schweizerosthålig hjärna. Han bara leker. Och struntar i om folk ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar