Närma er folket, ni kyrkans människor!

"Familjegudstjänst - kom med hela familjen och se när kyrkans barntimmar har avslutning." Så stod det i inbjudan. Och Dottern, som älskar sitt kyrkans barntimmar, ville förstås gå.

Därför kom det sig att jag hamnade på en gudstjänst, trots att jag hade lovat mig själv att jag skulle slippa. Jag känner mig alltid lite illa till mods i kyrkan. Inte för att jag inte tror på Gud eller Jesus. Det bekymrar mig inte. Jag har nog en lika nära relation till de högre makterna som någon annan.

Nej, det som är jobbigt är att det är så otroligt taffligt genomfört. Eller taffligt... Världsfrånvänt är ett bättre ord. Det är som om kyrkomänniskorna aldrig deltar i det andra livet, vardagslivet, där vi vanliga dödliga lever. De har inte något begrepp om hur världen förändras, vilket tempo folk är vana vid, hur samtalstonen är, hur vi tilltalar varandra eller vad som kan locka folk att stanna. Det är så eländigt!

Idag har vi lite krav på vår verklighet.
Vi hör Eva Cassidy sjunga, vi är vana vid faddergalor och liknande på TV, vi ser Oprah locka fram det bästa ur sina gäster och vi har ett socialt språk som mer liknar Rix Morgonzoo än en predikan.

Man kan tycka att de som arbetar i kyrkan, och som vill nå fram och locka till sig människor, borde studera dessa kanaler. Det är ju dessa som de konkurrerar med! De borde lära sig av tonbildningen, ledarskapet, tempot, samtalstekniken och allt annat, för att kunna nå fram till folk.

Men nej...
I stället klinkar de på som de har gjort i 100 år. Högtravande och otillgängligt, trist, långsamt, utan sväng och flyt. Suck. Och varför i hela fridens dag kan de inte lära sig att sjunga lite bättre? Det verkar som om det viktigaste är att sjunga starkt (så att Gud hör?), inte att det låter vackert. Jag kräver inte sånginsatser på Eva Cassidys nivå, men SNÄLLA: Sjung åtminstone rent och lär er intonera!

Så jag sitter där och lider.
Gnisslande stämmor som missar halvtoner överallt. Instrument som är ostämda och tjutande mikrofoner. Ett för långt program, så att alla barn ligger i bänkarna och ålar mot slutet. Sånger som ingen har hört, med trist tonspråk och fyrkantig rytmik.

Ärligt talat: Det är så långt ifrån Gud som jag kan tänka mig.
Undrar om Jesus vrider sig däruppe, eller om han är så förlåtande att han står ut.
Och jag blir arg. Att inte försöka mer än så här - det är hädelse i sig!
Om man verkligen älskar Gud och Jesus, bör man väl lära sig att hylla dem på ett vettigt sätt.

Så jag sitter där och lider. Försöker låta bli att grimasera när det skär sig förskräckligt. Och jag tänker:
Det är precis som en fotbollsmatch.
Det är meningslöst, det är eländigt - men det tar slut.
Jag har bara att härda ut, för barnens skull.
Så ler jag mot Dottern och koncentrerar mig på att andas.