Det finns katter och katter.
De är alla väldigt personliga, men då och då får man en alldeles speciell, som sätter prägel på hela familjen.
Vi har en sådan just nu.
Han heter Picachú (ja, det är Sonen som har döpt honom) och är hela familjens älskling.
Det är en lite orolig själ, harig och stirrig. Han har väldigt kort minne, glömmer nästan bort var han bor om vi är borta mer än tio timmar. Samtidigt är han snällast i hela världen, mjuk och go' och superkelig.
Han väljer vem han ska kela med, men när han kelar... Det är fantastiskt. Han spinner och ålar sig och sträcker ut sig precis som vanliga katter. Men han gör mer! Han tittar på dig som om han verkligen älskar dig, dyrkan i blick, och klappar med sin tass i ansiktet. På kinden, på munnen, mjukt mjukt och kärleksfullt. Speciellt mycket älskar han Maken och Sonen. Ligga nära nära, gärna på, gärna med huvudet inkört i en armhåla. Det spinner och burrar dovt...
Varje kväll nattar han Sonen. Klättrar upp i våningssängen (den har många repor efter klor), går upp till huvudänden, lägger sig på kudden och sätter igång. Spinn, mys, spinn... Det är världens bästa nattning. Ibland ligger han raklång, rak som en spik, med huvudet på kudden och kroppen under täcket. Han tror att han är en människa.
Dessutom kan han öppna dörrar (åt båda håll), göra kullerbytta framåt och älskar att ligga på plastpåsar. Allt med det där underbara, nyfikna men förvirrade uttrycket i sitt lilla ludna ansikte.
Och varje gång en dörr öppnas, blir han lika förvånad. "OJ, fanns det mera värld? Måste undersökas!"
Har du sett Draktämjaren? Vi såg den med familjen. Efter en liten stund vände vi oss mot varandra och sa: Picachú. De är jättelika! Vem som än tecknade den draken måste känna vår katt.
Du förstår, va?
En sådan katt måste man bara älska.
(PS. Det är barnen som har tagit kortet. DS)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar