Kostfanatism

När jag var ung skulle man inte äta fett.
Aldrig, inget, någonsin.

Idag är det i stället kolhyderater som alla jagar.
Unga tjejer framför allt. Aldrig, inget, någonsin.
Kolhyderater är fy fy. De accepteras bara i frukt och grönt. Ris är halvfarligt och pasta är en svordom.

Det är lätt att bli manisk.

När jag var ung åt jag alltså inget fett.
Smör, olja, grädde - allt sådant var livsfarligt.
Lättmargarin och fettfria produkter var standard. Jag och mina vänner åt aldrig riktigt fett (om vi kunde hjälpa det). Vi kunde laga hela måltider helt fettfritt! Oerhört påhittiga var vi... Keso kan ersätta nästan allt fett, går till och med att baka kladdkaka på. Det fanns också micro-popcorn med smörsmak som var helt fettfria. Toppen!
Vi åt däremot desto mer socker. Men socker var inte farligt då, det omvandlades bara till energi och kunde inte förvandlas till fett. Så var det.

Idag gör det ont i min kropp när jag tänker på min dåvarande kost. Det är ju inte konstigt att jag tog slut och gick sönder!
Lättmargarin - gift.
Artificiella aromer - gift.
Socker - gift.

Givetvis kommer vi att se tillbaka på den här maniska kolhyderatjakten med samma förskräckta min om tjugo år.

Nej, jag tror allt mer på att försöka försätta sin kropp i balans såpass bra att man känner vad man behöver. För kroppen vet! Och om vi lyssnar, kan vi höra. Då får vi en perfekt balanserad kost, precis avpassad för oss själva, just det vi behöver.