Jag och överjaget

Min tolkning av överjaget stämmer inte med Freudianska tolkningen. Överjaget är den del av mig som har bäst vy, som är mest sann och innerlig.

Om jag lär mig lyssna till och lita på mitt överjag, kommer jag att få bra vägledning till det som är gott för mig.

Jag har gjort en resa i mig själv för att bli mer sann och bättre känna vad som är bra för mig. Det har varit en krånglig väg. Jag var väldigt avstängd, det fanns en mur mellan mig och överjaget - mitt intellekt och mina måsten. Min drivkraft, som jag uppskattade så mycket, stod i vägen för min insikt.

Fortfarande låter jag det hända. Vanans makt, gissar jag...

Mitt mål är att bara lita på min instinkt och flyta med. Det blir lättare och lättare - och det är vackert. Men varje gång jag kommer lite längre, ser jag målsnöret flytta längre bort. Det verkar inte finnas någon ände på hur mycket vi kan veta och se och känna på oss, om vi bara accepterar den förmågan.

Fantastiskt!
Men en del av mig vill ibland bli "färdig". Det vore så skönt att kunna stanna upp och vara nöjd.
Samtidigt är det ju härliga insikter.

Jag är trygg i vetskapen att allt blir till det bästa.
Frågan är bara... när?

Till exempel skulle jag gärna vilja få ordning på min kropp. Det som ligger bakom min ohälsa kunde gärna få komma upp till ytan och rensas ut, så att jag kunde bli hälsosam och lämna det gamla bakom mig.

Att det tar tid är säkert också en lärdom.