Forever young

Jag är förföljd av den gamla dängan. Överallt hör jag den. I bilen, på fiket, i affären. Det känns som ett hån. Ni förstår, jag gillade den inte så värst då det begav sig.

Forever young med Alphaville luktar tonårssvett, popcorndisco, slattfylla och billigt hårsprej.

Och jag är inte ung.
Det är det som är själva problemet.
Jag är en tant.

På riktigt har jag nu nått den odefinierbara ålder då man är tant/dam. Visserligen har barn kallat mig tant sedan jag var tretton, men nu ser jag det själv i spegeln. Jag ÄR en tant. Eller dam, om man vill vara snäll. Inte så proper som man skulle kunna tänka sig - har fortfarande nedhasade strumpor, håret på ända och saker som hänger ut ur min väska - men lika fullt är jag en dam.

För tjej har jag inte varit sedan jag var 19. Och kvinna är jag väl, men inte är det KVINNA folk tänker först när de ser mig. Det tror jag inte, i alla fall. Är liksom inte den kvinnliga typen.

Så då är det väl tant kvar.
Forever Young är jag i alla fall inte.