När vi var unga, var allt som våra föräldrar stod för skitkass. Musiken, kläderna, värderingarna, livsstilen... Föräldrar var i bästa fall gammaldags (= trista) och i värsta fall pinsamma.
Och om vi tittar på föräldrarna, så hade de ju samma åsikter om sina föräldrar. Fyrtiotalisterna revolterade ju mot allt som deras föräldrageneration stod för, bonde- och industrisamhället och allt som följde med det.
Men dagens ungdomar och barn är inte sådana.
De klär sig i samma kläder som vi. Det har nästan inte hänt någonting på det området. Jeans, t-shirts, koftor, linnen, skjortor... Det finns väl inget plagg som är helt "reserverat" för ungdomar. Ja, en och annan hängande byxgren då – men det har jag också. Ungdomsmodet är inte så annorlunda mot vuxenmodet. Gränsen går väl någonstans vid 50-strecket; de som är äldre än så är gubbiga/tantiga.
De lyssnar med glädje på samma musik. "Jag älskar 80-talsmusik", säger 18-åringen glatt. På riktigt. Mina barn lyssnar på samma radiokanaler som vi föräldrar, gillar nästan samma musik (fast kanske de enklare varianterna, inte för udda och komplicerat) och har samma idoler.
Och ungdomarna vill gå ut på samma ställen som vi, handla i samma klädaffärer, dricka caffe latte och ha iPhone, precis som vi.
Jag tycker att det är märkligt.
Var är revolten?
Är det inte meningen att varje generation ska vilja förändra, förbättra och protestera?
Jag vet inte. Kanske behövs det ingen revolution. Kanske lever vi redan i den bästa av världar.
Eller så kommer revolten på helt andra områden...
eller är nutidens barn så curlade att de förväntar sig att föräldrarna ska göra revolten åt dem.....
SvaraRaderaHA HA HA!
SvaraRadera