Att inte ta åt sig

För mig är det nog en av livets stora lärdomar.
Jag tycker att det är svårt.
Det där att rycka på axlarna och säga "det är hans/hennes problem" är inte min styrka, så mycket är säkert.

Men det är viktigt att göra det.
Trots allt är inte ALLT mitt fel, eller mitt ansvar.

Om man vänder på det så handlar det ju ytterst om att jag tror att jag är väldigt betydelsefull. Ja, om jag tror att saker och ting är mitt fel och mitt ansvar, så måste det ju betyda att jag ser mig själv som en väldigt viktigt drivkraft i världen.

Så brukar jag tänka när jag vill "avprogrammera" mig.
Det känns alltid lika pinsamt.

Då kan jag lugnt tänka: Äsch, det sköter någon annan. Det finns massor av människor som kan det här bättre än jag.

Det andra som är viktigt att komma ihåg är: Det blir precis som det ska bli.
Om jag retar upp någon, är det kanske för att denne behöver bli arg av någon anledning. Eller om jag glömmer något, är det kanske för att det ska ske senare eller att något annat väntar.

När saker ändå kryper under mitt skinn, tröstar jag mig med att det brukar visa sig på sikt att det var rätt, jag handlade bra, jag visste. Det är bara en fråga om tid, vänta och se.

Och fungerar inte heller det, så ostkupar jag mig.
Jag blundar och tänker på mig själv, min kropp. Över mig sätter jag sedan en gammaldags ostkupa av glas. Den är jättestor, så att jag får gott om plats för armar och ben och huvud. Jag kan se ut, jag kan interagera med andra människor - men ingen kommer åt mig. Allt de säger eller projicerar studsar på glaset. Jag ler lugn därinne. (Givetvis är den osynlig. Det är halva poängen.) Och alla andras slibbiga känslor som vill kladda sig fast på mig bara rinner av ostkupan som regn.

Det är fantastiskt skönt.
Och lite fnissigt.
Prova det du också! Bra att ha om man måste möta lite jobbiga människor eller gå i stimmiga miljöer där många människor surrar omkring (affärer, tunnelbana, sjukhus osv).

För det är väldigt sällan ditt ansvar när det gäller andras reaktioner och liv.