Frikort

För tio år sedan hade jag alltid frikort i Landstinget.
För mig var det normalt.
Klart att man gick åtminstone tre-fyra gånger till läkare på ett år!
Det behövdes ju bara en halsfluss, en olycka med en fot, magproblem och kanske något ytterligare tillbud så var man ju uppe i högkostnadstaket.

Det var inte förrän jag träffade en advokat, i samband med min trafikolycka, som jag kom att ifrågasätta det.

Han frågade var mina läkarräkningar var, och jag sa att jag hade frikort. Det var som att han blev stungen av ett bi: "Varför det", sa han misstänksamt och spände ögonen i mig.

Hans reaktion förklarade för mig att det inte var "normalt" i alla kretsar. Jag förklarade att jag hade ett slitsamt jobb, att jag ofta råkade ut för olyckor och att jag ofta drog på mig olika sjukdomar. Han lugnade ner sig, men sa också att han inte mindes sist han var hos en läkare.

Oj, tänkte jag.
Och som vanligt började jag fundera.

Som Baltazar gick jag fram och tillbaka i mitt hem och dväljde detta. Varför var jag mer sjuk än han? Jag som åt nyttigt, tränade otroligt mycket, var väldigt duktig på många sätt samt stark, vacker och smal. Han som bara satt vid ett skrivbord, smörjde kråset med dagens lunch och säkert knappt gick ut med hunden.

Så fick jag inse att min livsstil nog inte var så bra, trots allt.
Och så här i efterhand tycker jag ju att det var helt galet.

Nu har jag en annan taktik: Jag går bara till doktorn om någon kroppsdel trillar av.

Allt annat tar jag hand om själv, på mer eller mindre mystiska vis. Några vettiga svar får man ju ändå inte av läkarna. "Ta två alvedon och gå och lägg dig" kan jag säga till mig själv. Och då sparar jag resan och 300 spänn!

Nähä - aldrig mer vill jag ha frikort!