När jag var småbarnsmamma, fanns det inte bloggar.
(Det känns lite jobbigt att erkänna det, för då verkar jag så förfärligt gammal. Försök ändå att ha i åtanke att blogg är en ganska nypåfunnen sak. Mitt äldsta barn är faktiskt bara 8 år...)
Jag önskar att det hade funnits det!
Om jag hade kunnat skriva av mig min mamma-ångest, försöka hitta mening i vardagen genom att rapportera alla små framsteg och kunnat läsa om andras bäbis-liv, så hade det nog varit mer uthärdligt att ha småbarn.
För jag tror att det är det mammabloggarna gör.
De försöker ordna ett kaotiskt liv, genom att skriva ner det.
De berättar om sina (för andra meningslösa) händelser, så de slipper tjata ihjäl sina vänner.
De skriver ner oro och funderingar, ventilerar det där man inte vågar säga på BVC.
Dessutom kan de få tips av andras upplevelser via deras bloggar!
Det blir som en förlängd föräldragrupp, där man dessutom kan välja sällskap. Nice...
Att blogga lite när ungen (äntligen) sover lite, måste vara helt perfekt! Då behöver man inte göra något jobbigt/nyttigt, man får en illusion om att fortfarande vara med i vuxenlivet, man kan surfa lite på internet och komma ut ur sin bubbla - det låter som behövlig terapi.
För oss som inte har småbarn längre, är det förstås inte så värst spännande att läsa om rapar, olika blöjbyten och barnvagnar. Det finurliga och härliga är dock att vi kan låta bli! Och så kanske vi slipper lyssna på alltför långa haranger om detta ytterst inskränkta liv, om vi skulle lyckas släpa ut en av mammorna på en fika.
En klassisk win - win!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar