Länge har jag väntat på att få flow. Allt har känts trögt och segt, varje litet utförslut har följts av en rejäl uppförsbacke. Jag har inte sett något jävla ljus i någon tunnel!
Men nu har något hänt. Det fullständigt exploderar i utveckling på alla områden i mitt liv.
Det är bra.
Jag har önskat det länge.
När jag nu äntligen har funnit vägarna till utveckling, inser jag dock en sak:
Det blir aldrig som man har tänkt sig.
Det verkar tyvärr inte som om jag är riktigt tillräckligt rustad. Jag skulle ha behövt vara i bättre näringsbalans, ha mer reserver. För HERREJÖSSES vad det kostar på!
Varje vecka är en ny utmaning. Inte för att det är jobbigt - nej, inte alls, det är oerhört roligt - men det går åt så mycket energi!
Just nu är jag på ett sällsynt jobbigt ställe att vara på:
Jag är otroligt känslig och inte så stark.
Tar åt mig av allting, blir skakig av alla känslor som stormar och somnar som en klubbad säl. Mitt på dagen, om det är så.
Kanske är det så att jag egentligen är så här extremt känslig. Hudlös, skulle jag vilja säga. Det är väl därför jag har skaffat mig ett hårt skal, sprungit fort och försökt att se åt ett annat håll i hela mitt liv. Nu står jag kvar, tar in, förfasas och förskräcks och glädjs och exploderar - och det är jättejobbigt.
JAG VET INTE HUR MAN GÖR!
Jag har väl aldrig lärt mig hantera känslor.
Finns det en handbok?
Antagligen inte. Det handlar om att winga det, att ta det som det kommer.
Lära sig av misstagen och blir expert på sig själv.
Överleva.
Och där, någonstans i det djupaste mörkret, vad är det som lyser där?
Ta mig tusan! Jag tror minsann det är slutet av tunneln! Och hurra vad det lyser därborta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar