Om hon har en chef...

Måste mysa lite åt personlighetstestet jag gjorde inför en jobbintervju.

Där stod att jag var...
Inflytelserik, övertygande, vänskaplig, verbal, kommunikativ, positiv, optimistisk, självframhävande, generös, frågvis, tävlingsinriktad, självgående, aktiv, rörlig, rastlös, alert, öppenhjärtig, viljestark, bestämd och självständig.

Och, på sista raden:
Om den här personen har en chef, bör denne veta att det krävs delaktighet från dennes sida och interaktion öga mot öga.

Om den här personen har en chef?
Om?
Hi hi hi – dvs det är nog lämpligast att hon inte har det?
Är det alltså som jag har sagt: Jag är chefen.

Eller hur ska jag tolka det?
Enligt testet var jag en utmärkt lagarbetare, så det handlade inte om att jag var en enstöring som borde jobba själv.

Utifrån mitt perspektiv har jag inga problem med chefer. Jag accepterar gärna auktoriteter, om de accepterar att jag frågar när jag inte begriper och säger ifrån när jag tycker något är fel. Om det sedan inte blir som jag tycker, är inte mitt problem – det är chefen som får avgöra. Däremot ogillar jag chefer som inte förstår att de är ledare. Det gör mig nervös, för då vet vi andra inte vart vi är på väg. Och då börjar folk hitta på lite egna mål och ta hand om sina egna intressen i stället för att jobba gemensamt.

Så jag tycker ju att jag kan ha chefer. Men tydligen tyckte testet inte riktigt det. Nå, man kan ju ta det på flera sätt.

Jag väljer att tänka det som jag brukar tänka:
Någon måste gå först och andra följa för att en stig ska uppstå.
Och om jag upptäcker en bra väg, så kommer jag att gå den.
Vill andra sedan hänga på, så är de välkomna!
Och annars... har jag fått en stund för mig själv.