"Ja, det var ju inte bra - men jag var ju inte sämre än någon annan!" sa kvinnan och såg nöjd ut.
Jag, otroligt chockad av detta argument, replikerade:
"Men resultatet var ju allt annat än bra. Det är ju inte ens hälften av vad vi vill ha."
Kvinnan lät sig inte skrämmas: "JA, men jag var ju inte sämst."
GAAAH!
Hur kan man resonera så?
Vad är det för sätt?
Det är för mig helt obegripligt hur en normalbegåvad människa kan acceptera att vara dålig, dvs inte alls i sin fulla kapacitet, bara för att alla andra är lika kassa.
JAG VILL VARA BRA!
Aldrig i livet att jag skulle vara nöjd med något som är "lika dåligt".
Ibland kan jag nöja mig med "good enough", men det är när det finns förmildrande omständigheter.
Egentligen:
Bra är ok.
Excellent är roligt!
Jag tycker att man alltid ska sträva till excellens. Försöka göra sitt allra bästa, vara sitt mesta. Varför ska man annars ha de förmågor man har fått, om man ändå inte tänker utnyttja dem?
Att jämföra sig och nöja sig, innebär ju att vi drar ner varandra i stället för att lyfta och sporra varandra.
Själv jämför jag mig inte så ofta. Jag har lärt mig att det är en dålig måttstock. Fast det har jag alltid vetat.
Jag kommer ihåg att jag på mitt första kvartssamtal sa:
"Det är inte jag som är bra, det är alla andra som är dåliga."
Kanske inte var så smidigt, men jag var 6 år...
Att vara medelmåttig låter tråkigt.
Att vara bra och nöja sig med medelmåttig låter sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar