Slätstrukna ledare

Våra moderna landsledare är ganska slätstrukna. Åtminstone i västvärlden verkar det finnas ett recept för framgångsrikt presidentskap/statsministerskap/kungaskap.

1 st rejäl pondus, gärna av typen kompetens
1 stor dos trevlig, lagom leende tillgänglighet
2 knippen docerat lugn
1 gnutta faderlighet/moderlighet (som i landsfader, landsmoder)
1 skopa skärpa (för avspisningar och utskåpningar).
(Kan tillfälligt ersättas med en skopa humor.)

Våra ledare är kompetenta, lugna, pekar med hela handen på ett omtänktsamt sätt (de vet oftast bättre än vi själva vad vi behöver), ler moderligt överseende mot reportrars och vanlig pöbels frågor och kan skärpa tonen betydligt ifall någon inte förstår rätt. Ibland kan de också ta till humorn som verktyg där, men det är inte alla som behärskar.

Det är kompetent. Det är pålitligt.
Men är det inte lite trist?

Nu för tiden finns det inga riktiga galningar i våra länders ledningar. Inte som man får läsa om i alla fall.

Tänk på de färgstarka gubbarna ur historien: (med citat)

Winston Churchill
Alkohol har, trots många försök, aldrig botat någon förkylning - men det har aldrig någon läkare heller.
Cigarren sysselsätter både händer och mun. Därigenom har jag många gånger undgått frestelsen att antingen strypa eller bita folk som har irriterat mig.

Julius Caesar
Fegisar dör många gånger innan deras riktiga död.
Det är bara hybris om jag misslyckas.

Otto von Bismarck
Politik är ingen exakt vetenskap som många professorer inbillar sig, utan en konst.
När du säger att du håller med om något i princip, så menar du att du inte har den ringaste avsikt att genomföra det.

Vilka personligheter! Färgstarka, intelligenta och med lite lätt storhetsvansinne. Hitler var ju också en rolig tjomme! Det ledsamma där var ju att folk tog hans galenskaper på allvar... Hör här bara:
Det är lättare att tro på en lögn man har hört tusen gånger än att tro på fakta som ingen tidigare hört.
Ett möte mellan två människor som gör varandra fullständiga, som är gjorda för varandra, gränsar i min mening till ett mirakel.

Jag säger inte att det var bättre förr. De var ju lite galna, de där ledarna. Nu för tiden har vi t ex fred, vilket är en trevlig fördel framför hur det var då...

Men visst hade de kunnat vara lite färgstarkare, våra ledare?
Lite galenskaper, lite fler bevingade ord, lite mer sticka ut hakan?
Annars är det lätt hänt att vi vanliga dödliga inte riktigt känner igen oss. Då kanske vi i stället röstar på folk som är lite mer som vi: Okontrollerade, lite lagom inkompetenta och med en massa åsikter i stället för fakta.

Oj då!
Där har vi visst förklaringen till varför Sverigedemokraterna kom in i riksdagen!