När jag var ung ville jag inte föda barn till den här världen. Det kändes som om allt var på väg att gå under och jag tänkte inte utsätta små oskyldiga barn för det.
Sedan ombestämde jag mig, men ibland får jag återfall. Tänker "stackars barn, vilken värld de får växa upp i". Men är det verkligen så? Vid närmare eftertanke: Det var vi som föddes på 60- och 70-talet som hade otur.
Vi föddes av fyrtiotalisterna, den narcissistiska generationen. De skaffade barn på rutin, utan tanke på att de måste åsidosätta sig själva. Vi växte därför upp i skuggan av våra föräldrar, och uppfostrades med skuld och skam. Dessutom invaggades vi i falsk säkerhet. Fyrtiotalisterna hade redan kollat allt, visste precis vad som var bra och dåligt, och hade ordnat världen så att den var säker och perfekt. Vi växte upp och trodde att allt var toppen. Nu sitter vi här med tvättad hals och näringsbrister, foglossning, svårigheter att få barn och depressioner. Lurade. Världen var inte så perfekt trots allt.
Mest otur tror jag ändå att 90-talisterna har haft. De har fått extremt dålig mat i hela sin uppväxt, haft okunniga föräldrar som antingen inte ens är ambitiösa eller bara curlar, har gått i en usel skola, tror att världen är till för dem och att de har rätt till allting och är första lust-generationen - gör ingenting som tar emot.
Stackare.
Där tror jag vi nådde botten.
Det blir dyrt när alla de går i förtidspension om några år.
Men våra barn, 00-generationen, har nog faktiskt lite tur. Jag tror att det vänder nu, på riktigt. Även de trögaste instanserna (politiker och industri) har börjat ta miljöproblemen på allvar. Det lagstiftas och samarbetas för att lösa planetens svårigheter. Visst går det långsamt - men jag tror ändå vi är på rätt väg!
Jag hoppas verkligen att jag och mina jämnåriga är den sista generationen som har levt halva sitt liv som om resurserna är oändliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar