Medial

För femton år sedan ryggade jag för det ordet.
Medial.
Det lät suspekt, luktade klut om håret och spågumma.

Jag var rädd för allt som handlade om det man inte kan se.
Andar, spöken, tarotkort - jag muckade inte med det.

Så drog en kompis med mig till en ung tjej som spår. Vi behövde få guidning i livet, tyckte hon, och jag hängde på.

Det var väldigt odramatiskt.
Och visst plockade hon poänger, men jag kände inte riktigt att det landade 100%.

Några år senare började det hända konstiga saker med mig. Jag hörde folk prata om så konstiga saker, mitt ute bland folk. Privata, hemliga och bitvis skämmiga saker stod de och delade med sig i kön på banken. Det var bara det att när jag vände mig och för att titta på de konstiga människorna, stod de helt ensamma och pratade ingenting. Jag hörde deras tankar!

När skräcken över att ha blivit galen hade lagt sig, gick jag en kort kurs i medial teknik. Det visade sig vara superlätt. Egentligen kunde jag nog det innan, men det var skönt att under övervakning utforska det hela.

I några månader gick jag omkring med min nya talang och undrade vad jag skulle göra med den. Ganska snabbt insåg jag att jag inte ville bli spådam. Långa, mörka främlingar intresserade mig inte. I stället ville jag helt fokusera på människors hälsa och välmående, så enligt instruktionerna på kurser bad jag helt enkelt om att bara få de bitarna till mig.

Det blev genast mycket lugnt och skönt!

Jag upptäckte att när jag skickar reiki till folk (som befinner sig på en annan plats), får jag till mig massor av saker som jag kan dela med mig av till den som vill. Dessutom insåg jag att jag faktiskt kan hela på andra sätt – jag kallar det änglapuffar - när det är bråttom med rening. Diskbråck, vatten i lungorna och hjärtesorger, det spelar ingen roll vad det handlar om.

Nu har jag levt med det här i drygt 10 år och vant mig vid det.
Det är liksom vardagsmat för mig, helt normalt, och jag glömmer ibland att alla inte har gjort min resa samtidigt som jag, att andra faktiskt känner som jag gjorde för 15 år sedan.
För mig är det ungefär som att kunna läsa: Det är något jag har lärt mig, och kan göra precis när som helst.

Jag förstår givetvis att många tycker att detta är konstigt och kanske till och med lögn. Samtidigt vet jag att alla som har "utmanat" de här makterna har fått på sin trut. Och det med besked. Ingen har ifrågasatt detta efter att ha provat på för egen del.

Och nej. Jag springer inte runt och snokar/tjuvlyssnar på folk. Det vore för det första ofint, och för det andra har jag ingen lust att beblanda mig med alla människor. För att inte tala om hur virrig man blir när man är uppkopplad, och sötsugen, och trött. Så vill jag inte känna hela tiden, så jag stänger av. Det är skönt.

Dessutom säger jag som Birgit Nilsson, operadivan: "Nähä, går omkring och sjunger för mig själv, det gör jag aldrig. Det har jag inte råd med."