Familj

Familj är ett härligt ord!
Det andas värme, luktar mat och solsken.

Men vilka är familjen? Barnen och mannen, givet. Men katterna också, självklart. Och tama igelkotten. Syrran, förstås.

Men sedan?
Jag tror faktiskt att ungarnas kompisar är lite familj också.
Dem träffar vi ju ofta, ofta. Känns som om man är med i deras utveckling. Lite i alla fall.

Släkten? Alla föräldrar och ingifta? Jag vet inte just. De känns mer som släkt, i vårt fall. Hade de varit mer med i vårt liv, kanske de hade varit mer familj.

Folk på jobbet? Somliga kanske är familj.
De är nästan lika ofrånkomliga, är med i alla väder och kan väcka starka känslor. Å andra sidan är de ju väldigt situationsberoende. Byter man jobb, så byter man oftast arbetskompisar.

Ibland känns det som om vårt hus, vår tomt och våra bilar också är familj. De är liksom besjälade, är med oss hela tiden och hyser en stor del av våra liv. Kan prylar vara familj? Eller är de bara familjära? Jag pratar rätt ofta med både vårt hus och våra bilar. Speciellt den äldsta, som vi har haft sedan 2002. Den är min vän. Och vårt hus är definitivt min bästa bundsförvant. Vi förstår varandra så bra! Och jag skulle blir förtvivlad ifall jag miste någon av dem.

Fast inte så förtvivlad som om ett av barnen skulle försvinna förstås. Nej - helt klart finns det olika nivåer i familjen. Man överlever förlusten av en katt också, även om det är ledset i hjärtat i åratal.

Och somliga vänner känns som familj. De där som man kanske inte umgås med varje dag, men liksom landar när man träffar.

Familj är de som fyller ens hjärta, tror jag. Oavsett om de är människor eller djur.