De flesta anser nog att normen börjar någonstans där de själva är. Folk tycker att "normal" är något som är ganska som dem - fast de är förstås väldigt unika och speciella (och säkert lite bättre än alla andra).
Ju längre jag lever, desto mer inser jag att det finns väldigt stor spridning på hur folk är. Även i ett så konformt samhälle som Sverige, så finns det stoooora skillnader. Så stora att det faktiskt är svårt att hitta någon som är riktigt normal.
Så - vem är normal?
Är det han som vänder streckkoderna bort från kassörskan, för att hon ska göra skäl för sin lön?
Hon som tycker att alla ska få bestämma - bara de bestämmer det som hon vill ha? (För annars är det FEL.)
Eller han som har en åsikt, fast han inte orkar framföra den ens vid förfrågan, för att det "tar för mycket energi"?
Eller hon som - trots att hon är verksamhetschef och budgetansvarig - lägger budgeten i översta lådan "för att hon inte begriper någonting av siffrorna i den"?
Kanske han som vaxar bilen på UNDERSIDAN och bara kör den om det inte regnar? (Vilken bil? Jo en Volvo 740...)
Jag är så eländigt normal, när jag tänker på det. Har ju nästan inga sådana konstiga egenheter. Att jag sedan pratar med andar och healar är ju småpotatis jämfört med exemplen ovan, tycker jag.
Normal tror jag är väldigt kontextbundet.
I rätt sammanhang kan man nog vara normal. I nästa sammanhang är man ett UFO.
Det gäller alltså att hitta rätt umgängesgrupp om man vill förstå sig på folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar