Att gå in i väggen

Har du inte gjort det, så kan du inte förstå.
Det är fullständigt obegripligt – även för den som lever i det.

Att plötsligt inte kunna de mest basala saker, som att klä sig eller skriva ett brev.
Att absolut inte kunna gå till affären eller ens vistas bland andra människor.
Att inte orka gå uppför en trappa, eller bära en matkasse, eller gå på stan.

Det är tungt.
Dessutom är det av någon anledning skamfullt.

För de flesta som hamnar i det här är högpresterande människor.
De har alltid gjort, fyllt sig själva med egenvärde genom sina prestationer.
Och när kroppen tar det ifrån dem, blir de förintade.

Det är en resa i ödmjukhet.
Plötsligt måste man lära sig att be om hjälp, helt enkelt för att man inte klarar sig själv längre.
Och man måste inse att vissa saker är för svåra, att man inte kommer att fixa dem – kanske inte på flera år, kanske aldrig.

Dessutom måste man förstå att man aldrig kommer att bli densamma.

Oh – det är en svår resa!

Välmenande personer säger "men ryck upp dig, det är ju vår".
Den utbrända tänker då "hade jag orkat, så hade jag lappat till dig".
Det är som att säga till en rullstolsbunden "ryck upp dig och gå".
Det går inte, helt enkelt. Det finns inte en möjlighet.

När jag var utbränd, utsatte jag mig ständigt för hemska saker.
Detta för att jag skulle se hur illa det var, för att testa gränserna, och för att jag var livrädd att stanna hemma och bli ett miffo.

Jag åkte till stan en gång i veckan och rörde mig bland folk, gjorde något ärende, åt lunch ensam eller med en vän. Sedan var jag sängliggande i en till två dagar. Jag lovade att leverera något på en bestämd tid (ett brev, en kallelse till ett årsmöte, något annat) och gjorde det. Stressen pumpade i mina ådror i en hel vecka, jag blev sämre. Jag engagerade mig ideellt i olika saker, och hatade varje minut av det.

Men jag gjorde det!
Och för mig var det viktigt. Jag var tvungen att visa mig själv att jag kunde göra saker, i alla fall några och ibland, på ett nytt sätt.

Samtidigt letade jag efter vägar till ett nytt liv.
Så småningom hittade jag Reiki, Horstmann-tekniken, andra behandlingar, kosttillskott och nya levnadsvanor, men det tog tid.

Det tog LÅNG tid.
Jag tror att många omkring mig trodde att jag skulle bli sjukpensionär.
Det trodde aldrig jag.
Jag var övertygad om att jag skulle hitta rätt, men det fick ta den tid det tog.

Och jag tror att det är nyckeln: Man måste hitta sin egen väg.
Folk omkring en utbränd person gör bra i att låta denna leta.
Ge dem lite tid, pressa dem inte.
Bli inte otålig, jaga inte upp dem.
Och försök visa att du fortfarande bryr dig!

Det är riktigt viktigt. För visst kan jag förstå att det är obekvämt att känna en person som är så svag och mår så dåligt. Visst kan jag förstå att det är jobbigt att se på en spillra av en god vän, och inte förstå varför och hur förändringen sker. Vem ska hon eller han bli?

Kanske måste ni lära känna varandra igen.
I så fall: Se det som en utmaning! Säkert gillar du den nya personen också.
Och om inte så har ni i alla fall försökt.

Att gå in i väggen är nämligen just det: Att komma till vägs ände.
Man kan inte gå vidare, för det är stopp.
Man måste hitta en ny väg, en ny livsstil, nya mål och en ny mening med livet.
Det gör man inte i en handvändning.