När jag var tre år gammal, bröt jag lårbenet.
Tvärt av, mitt på.
Hur det gick till?
Jo, jag och min vän lekte att vi skulle springa till bussen. (Bussen var en sån där röd/gul betongklump som stod i änden på varje gångväg i vår värld.) Vi hade förstås dockvagnar, och jag hade mina fina träskor på mig. På något vis lyckades jag snubbla, fastna i dockvagnens hjul och trilla. På plan mark bröt jag då benet.
Det var förstås ingen som trodde på den historien.
Läkarna misstänkte mamma och pappa för misshandel, men det var faktiskt sant.
I vuxen ålder undrar jag förstås. Hur kan en pigg och stark treåring bryta lårbenet genom att trilla lite på marken? I en trappa, eller från ett uthus - men från stående?
Jag drar slutsatsen att jag redan då var försvagad. Att jag av olika skäl hade samlat på mig grus i maskineriet så att något helt enkelt hände. Det hade lika gärna kunnat vara en knäskada eller en höft ur led, men det blev ett lårbensbrott.
Och det var förstås vänster.
Alltid vänster...
För vänster är den känslomässiga sidan. Och det var där mina problem satt.
Som liten trodde jag länge på den - något fattiga - förklaring som mina föräldrar tillhandahöll: Att det var pga träskorna.
Länge, länge trodde jag att det var livsfarligt att springa i träskor.
Fortfarande idag hugger det till i solar plexus när jag tar några snabba steg i mina träpjuck.
Men idag vet jag: Om jag tar hand om mina känslor och inte stoppar undan saker, så slipper jag fysiska skador på vänstersidan. Men det är svårt att lära om! Trettio-nånting års träning att hålla tillbaka skojar man inte bort!
Work in progress!
Inte bröt jag benet som barn, men väl stukade fötterna hela tiden. Inte alltid den vänstra, men oftast. Även det berodde visst på träskorna...
SvaraRaderaKonstigt att de får säljas, dessa livsfarliga skodon!
SvaraRaderaSkämt åsido, en balanserad individ stukar inte heller fötterna. Det beror på obalanser. Och då menar jag inte vinglig fysisk balans... Faktiskt!
Jag trodde nog att jag hade rätt bra koll på mina känslor och släppte fram dem! Men en rejäl stukning vid fotleden, ett armbrott på underarmen, en broskskada i knät och diffus oförklarlig smärta i höften under perioder allt på vänster sida vittnar om hur fel jag måste ha! Hur vet man när man bejakar sina känslor eller när man inte göt det?/Mi
SvaraRaderaHur man vet? Tja, inte vet jag! Ingen erfarenhet av det. Jag har i vuxen ålder insett att mitt verkliga temprament är hiskeligt likt Dotterns: Helt oregerligt!
SvaraRaderaÄn har jag inte listat ut hur jag ska kunna vara sann mot mig själv utan att alla andra tar avstånd... ;-)
Men: Work in progress! Vi kommer nog på det nu nån gång, mitt i livet, tror du inte?
Eller så kanske det är så att det du behöver kommer till dig(!) om du bara har tillit. Idag var jag på kurs som handlar om kommunens mångfaldsarbete och fick verktyg som kan hjälpa mig att komma till insikter om hur jag ska kunna höra mina inre signaler... coolt va! Precis vad jag behöver! // Mi
SvaraRadera