Kommer ni ihåg Y-barnen som gick i skolan med er? De som hette Conny, Sonny, Ronny, Benny och så? Av någon anledning var de oftast lite bråkigare. Många av Y-namnen var så kallade problembarn. De satt inte stilla, de knuffades i matkön, de slogs på rasterna, de hade svårt i skolan.
Som barn tänkte jag att det nog bara var en slump. De tuffa hade liksom tuffa namn.
I vuxen ålder hörde jag dock att det har gjorts uppsatser och avhandlingar kring Y-namnen. Enligt statistiken har Y-barnen betydligt högre risk att misslyckas i skolan, bli kriminella och få någon form av beroende.
Givetvis är det det sociala mönstret som ligger bakom. Y-namnen tenderade att väljas av en viss grupp föräldrar, de som förr brukade benämnas som "socialgrupp 3", men som nu inte har något namn eftersom vi har avskaffat socialgrupperna. :)
Deras barn har helt enkelt sämre förutsättningar att lyckas, eftersom de kommer från struliga hem och familjesituationer, där man dessutom kanske inte värdesätter skola och plugg. Punkt slut. Den skola vi har haft sedan 90-talet har ju dessutom ökat skillnaderna på det här området, så att de med gott stöd hemifrån har klarat sig allt bättre medan de övriga har halkat efter.
Y-namnen är inte så vanliga längre men de har fått efterträdare! Us-namnen (Rasmus, Pontus osv), Kevin och Liam är de som i alla fall lärare i skolan grimaserar för. Jag känner lärare som läser klasslistorna för nya klasser och i stort sett förväntar sig problem om några av de namnen finns på listan.
Det är givetvis fördomar, men erfarenheten talar tyvärr med dem. Därför tycker jag att det är mycket märkligt och lite naivt att döpa sitt barn till de här namnen. Om man vet att de kommer att bemötas sämre - varför ta det namnet? Vill man verkligen att ens barn ska få slåss mot konventionerna hela sitt liv, bara för ett namn?
Nä, jag tycker att man kan göra det lite lättare för sitt barn.
De kommer nog att få kämpa tillräckligt ändå, utan en namn som en stämpel i pannan.
Visst är det märkligt!
SvaraRadera