Livets mening

Rätt ofta blir jag offer för svårmod.

Det känns som om jag inte finner min plats i livet, som om jag inte gör det jag är satt på den här planeten för.

Jag känner mig vilse.

Eftersom jag är rotlös, har jag ingenting att luta mig tillbaka på. Mitt föräldrahem är splittrat, föräldrarna utspridda över Sverige. Syskonen likaså. Makens föräldrar och syster har också spritt ut sig, och ingen av deras hem är vårt hem. Från Grythyttan till Australien...

Det finns ingenstans i världen som jag känner är hemma, så där på riktigt. Jag skapar mig hem - wherever I lay my hat - men det är inte riktigt samma sak. Möjligheten att flytta och börja om finns ju alltid, eftersom alla hemtrevliga platser liksom väger jämnt. Det saknas ankare, rötter, tradition, band. Jag kan lika gärna flytta som bo kvar, liksom.

Dessutom är jag rastlös. Det bästa som finns är projekt, nya idéer, när det händer något. Jag är inte förvaltningstypen, om vi säger så. Det bästa sättet att råda bot på detta, är att sätta sig i meningsfull sysselsättning. På så vis skapas en (inbillad) stabilitet, rutiner och vardagsrutor.

Är livets mening att jobba? Nja - men verka, kanske. Jag vill gärna göra någon form av insats i tillvaron. Det kan vara genom ett arbete, föreningsengagemang eller på annat sätt.

Rotlös, rastlös - tröstlös? Nej, inte riktigt. Men jag blir hemskt svart i sinnet när jag inte vet vad jag vill.

Jag ser mitt liv som ett vadställe över en fors. Det ligger stenar utspridda som man måste hoppa emellan. Vissa är torra och trygga, andra våta och hala. Hoppar man fel, så måste man antingen hoppa tillbaka och börja om, eller så riskerar man att dras med i forsens virvlande vatten. Varje gång man hoppar från en sten till en annan, suger det till i magen. Kommer jag att klara det eller inte? Är det ett bra val?

Just nu är jag mitt emellan stenar i livets fors på många områden.
Det är jobbigt för mig.
Mest för att det är ett så stort projekt att hoppa nu för tiden.
Barn, hus, make, jobb. Det är många saker att tänka på... Man kan inte bara hoppa lite på måfå som förr i världen. Alla måste kunna hoppa ihop.

Bilden av en hel familj som klamrar sig fast på en liten sten i en virvlande fors gör mig full i skratt. Bara tanken på hur svårt det blir att ta ett steg i någon riktning... För att inte tala om ett långt hopp!

Nå. En bild är en bild.
Verkligheten något annat.

Jag brukar mota bort svårmodet med att jobba.
Den här gången tänkte jag försöka något nytt: Jag ska låta änglarna visa mig vägen.

Så nu tänker jag sätta mig med korslagda ben och vänta.
På ett tecken, ett svar, en vägvisare.
Jag flytt int' i någon riktning utan hjälp från ovan.
Och ser ni mig inte mer, så väntar jag fortfarande...