Barns namn säger en hel del - om föräldrarna!

Jag tycker mig skönja ett mönster för namngivning av barn.
Inga generaliseringar som inte har avvikelser förstås... Här är i alla fall mina iakttagelser.

Traditionalister ger sina barn "gamla" namn, namn som redan finns i släkten.
Emma, Karin, Anna, Gunnar, Agnes, Erik - traditionella namn som funnits i Sverige länge, länge. De klingar lingon och mjölk, frodiga bondmoror med halm i håret och älgjakt.

Föräldrar som vill upp sig i världen ger sina barn kunga- och drottningnamn.
William, Margareta, Kristina, Filip, Carl... Här hittar vi alltså uppkomlingar och strebrar. :)

I arbetarklass hittar vi dels krusidulliga namn (Wynona, Jasmina, Veronyka, Maximilan), dels grupptillhörighetsnamn/modenamn (Glenn, Isak, Pontus, Ida, Emma, Teo).
Det handlar alltså antingen om att ingå i en grupp tydligt eller att stå ut som lite förmer i densamma.

De konstnärliga och kreativa hittar på ovanliga namn - Thea, Tindra, Dante, Love - eller gör riktigt udda val som Esmeralda, Beata, Moses, Astrid, Reginald.

Somliga människor är så oerhört kreativa att de hittar på egna namn. Russin, Staketa, Klumpen - som de försöker registrera. Jag vet inte vad jag ska kalla dem.

Intellektuella tenderar att vara traditionalister eller strebrar (se ovan). Utöver dessa finner vi här också stadiga namn som Matilda, fjärilslätta namn som Felicia och namn som passar för advokat- eller läkarkarriärer som Christer.

I lägre arbetarklass finner vi Rasmus, Kevin, Elvis, Cassandra och Liam. De brukar ibland benämnas som de nya Y-namnen (se tidigare blogginlägg), rätt eller fel.

Sedan finns subkulturerna. De kristna väljer ju gärna bibliska namn (Sara, Sofia, Magdalena, Adam, Isak, Jesus i somliga språk). Somliga envisas med att namnge alla sina barn på samma begynnelsebokstav. Jag har tydligen en avliden släkting som ägnade sitt liv åt att komma på namn på E, eftersom alla hennes sju barn skulle heta tre egna namn på E. (Varför? Vill man betona familjebanden ännu mer än efternamnet? Är familjen viktigare än individualiteten? Detta fenomen kommer jag aldrig att förstå.)

Egentligen är det märkligt hur det kan vara så tydligt, tycker jag.
Är vi så lätta att stoppa in i fack? Eller inbillar jag mig alltihop?