Det är nästan bara fyrtiotalister som kör motorcykel. Så är det.
När jag var ung tyckte jag att MC var supertufft. Jag drömde om att susa fram på vägarna med vinden i håret.
Sedan blev jag vuxen och tyckte att det var opraktiskt. Inte kan man få med sig särskilt mycket, det är för kallt på vintern och för varmt på sommaren och det där med vinden i håret gick ju fetbort när det blev hjälmtvång.
Men fyrtiotalisterna drömmer på. De hamnar i pensionsåldern och får plötsligt en längtan till två hjul. Så köper gubben en stor hoj till sig och en mindre till frugan, och så ger de sig ut och kör. Ingen av dem har kört motorcykel på femtio år - om ens någonsin - men de fick MC-kort automatiskt på sina gamla körkort. Upp och iväg! Gubben lutar modigt framåt och frugan vinglar strax efter.
De är totalt livsfarliga.
Plötsligt trotsar de livet och ser döden i vitögat med sina glasögonbeklädda med begynnande starr. De kan inte köra, har halvdålig balans och är inte så starka som de tror (och önskar).
Ja kära nån.
De eviga tonåringarna vägrar bli gamla.
Men för all del: Låt dem köra ihjäl sig.
Bara de gör det ordentligt. Inga halvmessyrer som kostar dyra skattepengar att lappa ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar