Hud som skydd?

Kroppens största organ är huden.
Det tycker jag är roligt!
Jag tänker liksom inte på huden som ett organ.

Men det är det ju förstås.
Väldigt mycket sker i huden, den har många funktioner.

Till exempel skyddar den mot väta och luftföroreningar.
Den andas och hjälper kroppen att reglera sin temperatur.
Vi kan också ta upp många ämnen genom huden - något som var bullshit för bara tio år sedan, men som nu har anammats även av läkemedelindustrin (Ozon och Ipren Gel och vad de nu heter).
Och så håller huden ihop allt det andra, så att andra organ inte trillar ut i tid och otid.

Kort sagt: Hud är händigt att ha.
Jag är dock inte helt nöjd med min.

För det första: Den är inte vattentät. När jag badar, läcker vatten in. Efter ett bad (speciellt i varmt vatten) kan jag pressa ut vatten ur huden i flera timmar, bara genom att nypa hårt i den.

För det andra: Den är torr. Det gör ont att duscha ibland, så knastertorr blir jag. Om jag oljar in mig innan dusch, förstår jag hur det är tänkt att det ska vara. Vattnet liksom rinner av kroppen. Det är skönt. Utan olja rinner vattnet mer in. Och efteråt får jag enorm klåda. Och eftersom jag är så snustorr, suger min hud upp allt möjligt från omgivningen. Golvvax, missfärgningar - allt fastnar på mig.

Jag har också en känsla av att den suger in avgaser när jag är i storstan. Den blir solkigt gråsvart och känns ofräsch.

Den är helt enkelt lite sekunda.

Tyvärr finns det ytterst få specialister som förstår sig på detta. Att gå till doktorn och säga de här sakerna skulle antagligen få mig inspärrad på hotell tre S (mentalsjukhuset i Växjö heter SSS, för er som inte känner till det). Alternativare förstår problemet, men vet inte vad jag ska göra mer än att smörja in mig ofta och hoppas att oljeätande ska smörja mig inifrån och ut.

Jag undrar jag...
Min enda återkommande dröm handlar också om hud.
Jag vaknar på morgonen och upptäcker att jag inte har någon hud. Allt syns; blodådror, hjärtat som pumpar, tarmarna som vrider sig... Min första tanke är att ingen får veta. Jag sätter på mig en läkarrock och går till jobbet/skolan. Hela tiden blåser den där rocken förstås upp, och jag har fullt sjå att hålla den nere. Oftast misslyckas jag, så att alla får se att jag inte har någon hud, och då skäms jag jättemycket. De runt omkring vill ofta skicka mig till sjukhus, men jag äschar bort dem och försöker sopa det hela under mattan.

I drömtydningarna lär jag mig att jag då ska stressa av och våga vara sårbar.

Men det är lite märkligt att huddrömmen återkommer, tycker jag allt. Det är en väldigt tydlig bild... Kanske är det detta min hud försöker åstadkomma IRL? Att göra mig mer sårbar och hudlös? Minska gränsen mellan mig och omvärlden?

Jag är inte säker på att jag uppskattar detta.
Som jag sa: Hud är händigt att ha.
Det håller folk åtminstone på en tums avstånd.