Min roll som förälder

Vad är min roll som förälder?

Att ge mina barn trygghet, kärlek, kläder på kroppen, tak över huvudet och mat på bordet verkar självklart. Men vad kommer sedan?

Jag tycker att det viktigaste vi kan ge våra barn är förutsättningar.

När jag uppfostrar mina barn, försöker jag inte göra mini-versioner av mig själv av dem. Jag försöker ge dem redskap att hantera livet på allra bästa sätt.

Ett exempel är att lära dem tala väl och uttrycka sig. Det är oerhört viktigt! Dels för att man ska få det man vill i världen, dels för att samspelet mellan människor är så beroende av språket. Jag tycker att språket är det största klassmärket! När jag hör barn som säger "hons" och "doms", vet jag varifrån de kommer direkt. Det har inget med fördomar att göra - det är empiri! Jag vill att mina barn ska kunna ta sig fram på alla arenor, så jag försöker lära dem att använda språket riktigt.

Ett annat är bordsskick. Varför tillåter vuxna människor sina barn att gloffa i sig mat, tugga med öppen mun, prata med mat i munnen och gnaga av köttet från gaffeln? Det är ju verkligen en black om foten att inte kunna uppföra sig rimligt vid ett bord. Kan du se en vuxen sitta vid affärslunchen, spetsa kycklingfilén på gaffeln och börja gnaga av bitar? Nej, det är förstås otänkbart. Så varför inte lära ungarna det direkt? Annars kommer de bittert få lära sig den läxan själva...

Att lära barnen socialt beteende är nog det allra viktigaste. Hur man tilltalar andra, hur man lyssnar på andra, turordning, gästerna först, vänta på varandra - alla de här reglerna gör ju att de blir trevligare att umgås med. De får fler vänner, och det vill man väl att ens barn ska ha? Dessutom uppskattas de av andra föräldrar, så att de inte tycker att det är jobbigt att ha dem där.

Jag känner till en flicka vars föräldrar har missat det här helt. Hon kunde som sexåring inte prata begripligt alls (helt egna ljud och ord). Hon hade inte fått lära sig de grundläggande reglerna, kunde glo hur länge som helst på andra, skrek när hon pratade för att överrösta, tog saker ur händerna på sina kompisar osv. Dessutom bara gick hon hem mitt i leken när hon hade lust, utan att säga något till sina vänner.

Det blir oerhört jobbigt för sådana barn och det är helt och hållet föräldrarnas fel. Det är inte rimligt att anta att alla barn runt omkring henne ska ändra på den sociala normen och acceptera hennes mycket egendomliga beteende. Så fungerar det inte.

Nej, jag vidhåller: Den vackraste gåvan man kan ge till sitt barn är förutsättningar att klara sig i alla tänkbara sammanhang. Då ger man dem valmöjlighet och chansen att själva forma sitt liv, inte bara att reagera på andras fördomar och följa utstakade vägar.