Konstnärligt uttryck - bara ångest?

Som konstnär förväntas man vara svår. Ju svårare, desto bättre artist/konstnär är du nog.

Om du är musiker, ska du vara lite hemlig och mystisk, plinka på en gitarr och sjunga texter som ingen begriper. Det gör inget om du drar till med samma floskler som alla andra singer/songwriters, huvudsaken är att du rynkar pannan tillräckligt djupt och har slitna eller svarta kläder på dig.

Som poet måste du skriva om ångest. Annars är det inte poetiskt.

Konstnärer ska måla dramatiska tavlor, som skapar ångest hos alla som går förbi. Om de målar något som man förstår vad det är, är det inte riktig konst.

Emo-rock är bara depp, sorg, ångest och destruktion. Nu står väl emo egentligen för emotional, dvs känslosam, så där borde väl alla känslor få plats, men icke.

Det är helt enkelt så att i konstnärskollektivet får man bara hög status om man mår dåligt eller låtsas göra det. Om du skapar i glädje eller kärlek, är du lite plastig och kommersiell. Du kan inte ha något djup om du inte gräver i ångest.

Jag tycker detta är så tramsigt!

Nu råkar det vara så att jag har haft ångest. Djup, lamslående, svart ångest i stora delar av mitt liv. Jag väljer dock att inte avbilda det i dans eller på annat sätt, eftersom jag tycker att det finns tillräckligt av sådant i verkliga livet. Jag väljer i stället att göra roliga saker, komiska, glada porträtt med kärlek.

Betyder det att jag är mindre "djup" än andra konstnärer?
Nej. Det tror jag inte. Men om jag vill ha skapandekollektivets godkännande ska jag klä mig i svart och gå omkring och se deppig ut.

Så jag har valt bort det. Det är inte jag.
Och det jag gör är det jag vill göra. Det jag berättar är det jag vill berätta.
För mig är det sant konstnärligt uttryck.