Jag är uppvuxen på 70- och 80-talen. Då var det självklart att kvinnor och män skulle dela på hushållsarbetet. Åtminstone i mitt hem. Mamma gjorde i och för sig mest, men det var en överenskommelse mellan henne och pappa. Hon jobbade halvtid och gjorde i gengäld mer hemma.
Pappa var pappaledig, trots att han var chef. När han jobbade, tog han kvällspasset med barnen, så att mamma kunde vila ut. Han lagade mat på helgerna - både lunch och middag - så att mamma kunde slippa, eftersom hon tog vardagsmaten.
När pappa sedan startade eget företag, betalade han en halvtidslön åt mamma för hushållsarbetet.
Jag växte upp i tron att det var självklart.
Eftersom jag hade bestämt mig för att göra karriär och bli välbetald chef (!), förutsatte jag stöd från min partner. Självklart - varför inte?
Det visade sig dock vara en dröm.
Jag - och flera av mina vänner - har bittert fått erfara att ränderna sitter i. Många män förväntar sig att bli omhändertagna som små barn. Att kvinnan självklart ska ha koll på allt i hushållet, från barnuppfostran via tvätt och städ till tidsbokning för läkarbesök, veterinärer och släktbesök. Men vad värre är: Vi ska dessutom jobba heltid!
En bortskämd generation män har tillåtits växa upp. Vi kvinnor ska vara glada om han "hjälper till" hemma. Fy fan, så arg jag blir av det uttrycket! Hur kan det vara att hjälpa till, när det är ens gemensamma ansvar?
Och vi kämpar i motvind för förändring. De ska ha sina hobbies kvar, sitt umgänge med grabbarna, sina vanor och sina egenheter. Där står vi med familj och hem och får snällt acceptera och anpassa oss. De har blivit bortklemade av sina mödrar, sina systrar, sina flickvänner och nu av oss. För dem är det självklart. Protester är gnäll och att ställa för höga krav.
Jag fattar inte hur det här gick till.
Vi var inte beredda på att ta den här kampen - trodde att den för länge sedan var över - så de tog oss på sängen.
Det är inte roligt.
Om man klockar hur mycket tid jag och mina kompisar lägger i hemmet, så blir det lätt både fem och sex gånger männens engagemang.
Ska det vara så?
Och vad värre är: Våra barn ser och förstår. Vi sätter ett dåligt exempel för dem. Eller som en väninnas son sa:
- En husa, är det en sådan som du, mamma?
Jo visst - men i så fall vill jag ha lön!
Håller med! Det är för jävligt! Men... Det kan vara precis tvärtom också! Jag är uppväxt under dom förhållanden du beskriver, mamma gjorde allt, pappa gjorde inget! han ägnade sig åt sitt "viktiga" jobb och sina fritidsintressen. Åndå, eller tack vare, har både jag och min bror hamnat i relationer där vi har varit husorna, fortfarande är husorna. Hur gick det till? Björn
SvaraRadera