Jag har nyligen kommit ut ur en dimmig bubbla.
Den befann jag mig i från det ögonblick då jag blev påkörd av en bil år 2000. Efter den händelsen, har jag varit trött. Tröttheten har varierat i styrka och påverkat mig olika, men för det mesta har den varit förlamande.
Att köra 10 mil med bil var till exempel en oerhörd ansträngning. För två år sedan fick jag ladda i flera dagar för att orka köra så långt och efteråt var jag medtagen i flera dagar. Det är svårt att förklara hur det känns, om man inte har varit med om det.
Jag kom att tänka på det härom dagen, när jag körde till Kulltorp. Det är väl ca 10 mil från mig. Jag susade dit, fick min behandling och susade hem igen, lagom till badminton-match med familjen, emottagande och montering av studsmatta, nattning och kökspyssel.
Det hade varit omöjligt bara för ett år sedan.
När jag jämför mot dagsläget, känns det som om min dimbubbla har spruckit och jag äntligen andas frisk luft! Jag är stark, jordad, öppen uppåt och lugn. Ändå har jag tio gånger mer energi än när jag var som en tornado (innan olyckan).
Häftigt.
Jag har inte märkt förändringen.
Vilken lycka att jag fick den insikten idag, som en flashback, i bilen på väg hem i sommarkvällen.
Och jag lider med alla dem som fortfarande går omkring i sina dim-bubblor. För jag ser dem, varje dag på stan. De är många...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar