Jag hörde just att judarnas Guds namn betyder "jag är den jag är".
Det är ju fantastiskt!
Jag ser det framför mig. Abraham frågade Gud:
- Vem är du?
- Jag är den jag är.
Fast sedan får de inte säga hans riktiga namn, utan kallar honom istället för Adonai.
Nå, i alla fall:
Jag är den jag är.
Det är något att meditera på.
Jag ska i alla fall göra det.
Om detta är sant, så är det oerhört spännande, tycker jag. Vilket mystiskt svar!
Det är ganska märkligt. Inte riktigt vad man skulle vänta sig av en Gud. Inte den Guden som beskrivs i Bibeln i alla fall. Han hade nog svarat "Jag Är Allt". Och sedan slängt på några blixtar eller brinnande buskar för att förtydliga.
Jag är den jag är.
Låter mer som ett undvikande, tycker jag. Det öppnar för flera möjligheter.
Kanske Gud är en livsform från en annan värld? Eller från en annan tid, en tidsresenär? :)
Hur som helst är det en användbar strof. När jag säger den, känner jag mig lugn, stor och allvetande. Att meditera på den skapar antingen trygghet - eller storhetsvansinne!
Det orden att beskriva Gud är vanligt även i kristendomen (well, det är ju samma Gud). Som beskrivs bra på Wikipedia: Gud finns inom var och en och av honom själv, den evige Skaparen som inte beror på något eller någon, och därför är "den han är".
SvaraRadera