Var är vården i läkarvården?

Nu är jag förbaskad på riktigt. Detta efter att min fantastiske make - ännu en gång - har blivit illa behandlad av sjukvården.

I höstas blev han sjuk. Han fick symptom på symptom, det ena märkligare än det andra och blev allt sjukare. Feber, ont i halsen, ont i njurarna, problem med blåsan, smärta i magen, extrem huvudvärk, yrsel... Efter fem veckor och tre läkarbesök utan resultat, ställde jag diagnosen borrelia, vilket visade sig vara sant. När provsvaren kom, "glömde" läkaren att ringa upp. Dagen efter utvecklade maken också ansiktsförlamning.

Hur många av dessa symptom som skulle kunnat undvikas av en tidigare diagnos, vet jag inte.
Hela hanteringen var bara så oprofessionell.

För någon vecka sedan blev maken sjuk igen. Huvudvärk, trötthet, magsmärtor. Han bokade läkartid efter fem dagar och pallrade sig iväg.

Väl där vägrar läkaren att undersöka honom! "Du har ju redan bestämt dig för att det är borrelia, så det är ingen idé att jag gör något." Maken försökte förklara att han var orolig för det, inte att han visste det. "Du får gärna ställa någon annan diagnos, jag blir mycket glad om du hittar en annan förklaring.

Läkaren vägrade dock att ta prover, eller så mycket som peta på min make.
Vad fan, rent ut sagt!
Var den läkaren sjuk när de hade patientbemötande? Eller var han bara dum?
Jag blir så upprörd. Inte nog med att läkarvården sitter på höga hästar rent generellt, och dömer ut allt som inte ingick i deras utbildning (oavsett hur länge sedan det var), ska de inte ens göra det lilla de faktiskt kan?

Nu återstår bara att anmäla hela ärendet.
Samtidigt känner jag sorg i mitt hjärta. Hur mår en människa som behandlar andra så? Och förstår han vad han skapar för känslor i de han möter? Vill läkarna idag helst slippa patienter helt och hållet? Det påminner mig om en lapp hos vaktmästaren på min högstadieskola:
"Jag behöver inte gå någon jävla charmkurs. Jag har redan en positiv attityd till de idioter som kommer hit och gnäller."