tisdag 13 juli 2010

Behandling för utbrändhet

När jag blev klassad som utbränd, fick jag två tips:
Gå och prata med en psykolog och ta långa skogspromenader.

Eftersom jag vid det laget inte ens kunde hitta hem från affären, skippade jag de långa skogspromenaderna. Psykologen, däremot, hoppade jag på. Då fick jag köa för en tid - i 12 månader.

Först hade jag en kvinnlig psykolog. Hon var bra, men slutade efter ett halvår. Då fick jag stå i kö i ett år till. Sedan blev det ordning på torpet.

Jag gick och pratade med honom varannan vecka i två år. Det var trevligt. Tänk, att få sitta och hålla låda om sig själv i en hel timme! Ofta skrattade han, ibland kom han med tips och råd, andra gånger fick jag bara prata och gråta av mig.

Förutom alla mina skam- och skuldkänslor, hade jag en viss oro för att han skulle hitta någon form av djupare diagnos. Framför allt två begrepp skrämde mig: Manodepressiv och psykopat.

Jag har alltid varit hyperaktiv, varvat med låga perioder. När topparna blev högre, blev dalarna djupare. Kanske var jag manodepressiv? Psykologen lugnade mig och försäkrade att jag inte led av den sjukdomen.

Men tänk om jag är en psykopat? Jag kan alltid lista ut hur mördarna tänker och jag löser den där gåtan som bevisar att man är en psykopat. Det händer att jag manipulerar människor - eftersom jag vet hur de tänker och kan spela spelet. Är jag en psykopat, frågade jag oroligt en dag när jag hade tagit mod till mig. Min psykolog skrattade stort och menade att bara den frågan var bevis nog för att jag inte var det.

Men vad är fel med mig då?
Varför kan jag inte vara lugn, trygg, jobba på i lagom tempo, klara av rutiner, må gott och puttra på? Varför måste jag ha full fart varvat med stillsamma perioder, socialt brus varvat med ensamhet?

Så kom jag på det: Jag har konstnärstemperament!
Det brukade man ju säga förr om folk som var lite knepiga och yviga. Ingen krävde att konstnärer skulle kunna infoga sig i ledet och knega, eller vara lugna och goa i humöret. Det är ju lösningen för mig! Då känns mina ojämnheter ju nästan lite fina.

Jag är alltså en konstnär.
Jag ska bara komma på inom vilket område! :D

2 kommentarer:

  1. Kan det vara levnadskonstnär kanske?Livets mening är inte målet utan resan dit,brukar jag tänka.Och under resan ska man ha glädje,sorg.Ingen har sagt att livet är lätt att leva men det är ju det som är sporten i det hela,att vända allt till positiv energi,sprida glädje och kärlek

    mycket kärlek till dig och din familj från vår familj

    Charlotta

    SvaraRadera
  2. JAAA! Levnadskonstnär, det ska jag skriva på visitkortet!

    Det svåra är ju inte att leva, det är att överleva. Att dra in till hyran och så, menar jag. Leva är ju härligt!

    SvaraRadera