Exotiska Småland

(Publicerat i Värnamo Nyheter, 2010-07-03)

Jag är född och uppvuxen i Storstockholmsområdet. Låt mig säga en sak direkt: Som sådan är man ignorant. Vi växer upp i tron att Sverige är Stockholm och att allt utanför Södertörn och Uppsala är pittoreska ”förorter” till huvudstaden. Att det är lite synd om alla som inte bor i Stockholm, eftersom det är där allt viktigt finns.

HA!
Tack och lov var jag bara 18 år när jag flyttade till Småland och jag hade vett att hålla tyst. Men jag erkänner villigt att jag inte hade någon som helst uppfattning om att världen kunde te sig så annorlunda inom Sverige.
Oj, vad jag har skämts för det…

Ärligt talat hade jag ingen uppfattning om var jag befann mig när jag klev av tåget. Jag visste bara att jag skulle studera och bo här under några år. Mitt första telefonsamtal hem var fyllt av förundran:

– Mamma, jag är längst överallt! Vuxna tanter och farbröder räcker mig till axlarna!
Det var väldigt märkligt. Med mina 173 cm hade jag alltid varit medellängd bland tjejerna, och jag hade inte en killkompis under 188 cm. Jag var ”den lilla söta” hemma – här var jag en amazon.
– Och mamma, de har raggare här!
Raggare var något jag hade läst om i böcker, kanske sett på film. Aldrig i verkligheten! Så när raggarna denna sensommarkväll dunkade plåt på Storgatan, var jag helt fascinerad.

Och så fortsatte det. Allting tedde sig så exotiskt, antagligen för att jag hade varit så övertygad om att allt skulle vara som hemma.

Här fanns så många gamla ord kvar, ord som för länge sedan är bortglömda i Stockholm: Spann, bälte, jämte, stiga, son. Det härligaste var att de samexisterade med alla moderna begrepp, utan att skämmas.

Mest spännande var ändå hur folk betedde sig. De var trevliga, öppna och leende. Alla tog hand om mig och hälsade mig välkommen. Det var förvirrande. Jag var uppvuxen med att hålla mig på min kant, inte dra uppmärksamhet till mig och respektera rangskalan. Titta för länge på fel person, och du kan få en kniv i sidan. Umgås du med personer som står lägre än du i social rang, riskerar du att åka ner till deras nivå. Det låter kanske som ett skämt, men det var min verklighet när jag växte upp.

Inte nog med att folk var trevliga här i Småland – de var duktiga också! Företagsamma, kompetenta, drivna. Allt var möjligt och man jobbade hårt. Jag insåg plötsligt att mycket av det jag hade varit stolt över som svensk inte alls kom från Stockholm. Nej – det var från de pittoreska förorterna…

Resan till Småland blev en resa i ödmjukhet.

Efter ett år i Småland insåg jag att jag aldrig skulle återvända till Stockholmsområdet.
Jag vill nämligen bo där det händer och där allt viktigt finns. Jag vill bo i Småland.