Gotland - själens vagga

Jag har tillbringat alla mina somrar på Gotland sedan jag var smurf, alltså liten. Först bodde vi i mormor och morfars husvagn. Den stod alltid parkerad på Tofta långtidscamping, den södra delen, i hörnan upp mot vägen. Där lärde jag mig om Gotländska sandstränder, löjligt långgrunt, sand som rinner mellan fingrarna, vackra solnedgångar, kvällspromenader längs stranden och regn på husvagnstaket. När det regnade åkte vi också på många bilturer runt på ön. Besökte alla kyrkor (det kändes i alla fall så), tittade på konsthantverk, besökte russen på Lojsta och mycket annat.

Vi brukade bo där några veckor med mormor och morfar, ibland tillsammans med kusinerna. (Tänk att mormor orkade!) Sedan åkte morföräldrarna utomlands några veckor, och då kom våra föräldrar och bodde i husvagn. Det blev långa somrar...

När jag var elva eller så, köpte vi ett litet hus på södra ön. Fortfarande fick vi ihop 7-9 veckor på ön, beroende på hur föräldrarna lade sina semestrar.

Trots att detta bara var en liten del av årets 52, var det här som ett andra hem. Det var provisoriskt (varken vatten eller el till en början), det var litet, det var ganska skruttigt - men det var fridfullt. Och på något sätt var det delvis här jag växte upp.

På Gotland, borta från vardagsstress och rutin, fanns utrymme att känna och tänka. Här kunde man fundera på vem man var och vad man tyckte, livets mening och själens boning. I de långa, ljusa sommarkvällarna gick jag i daggfuktigt gräs till utedasset med ett stearinljus, satte mig med öppen dörr och tittade över nejden och bara var. Jag läste, jag cyklade, jag badade, jag skrev brev, jag lyssnade på radio, jag lyssnade på lärkorna och lapade sol.

Jag tror att det är därför jag älskar Gotland så mycket.
För att jag fick utrymme att bara vara här.

Ända tills jag var 17 år, följde jag med föräldrarna varje år. Som 18-åring var jag tvungen att jobba hela sommaren, så då blev det bara en vecka på Gotland. Det var eländigt. Året därpå löste jag det hela genom att sommarjobba på ön i stället. Jag bodde ensam i Visby, inneboende i en lägenhet med folk jag inte kände, och jobbade. Det var toppen! Lite ensamt emellanåt, men kul ändå. Rätt mycket fest, någon resa till sommarstugan, många cykelutflykter till Norderstrand och Tofta. Året därpå följde min bästa vän med och vi hade en skön sommar tillsammans.

Sedan blev jag vuxen och började jobba. Det bästa med att jobba är att man får semester! Gissa vart jag åkte... :)

Barnen har också varit sommarbarn på ön. Inte så långa somrar som jag hade, tyvärr, men ändå. Sonens första steg togs där, dotterns första bad. Och ett år, när sonen var fyra år, planerade vi bort Gotland. Han blev upprörd och sa med hög röst: Men det är ju en familjetradition!

Sedan dess kommer vi hit varje år. Numera i husbil, så att vi kan insupa alla delar av ön precis när det behagar oss. Det blir lite mer Visby när vi kan bestämma själva, men mycket sudret. Vi lever enkelt och slappar mycket. Det är så vi vill ha det.

Och varje år drömmer jag om att bo här.
Vissa år blir det svårare än vanligt att åka hem.
Lite känns det som om själen rycks ut ur kroppen när jag står på färjan och ser siluetten försvinna.
För att - nästa år - återvända med full styrka när jag står vid relingen och ser den bekanta ön dyka upp igen.

Jag blir alltid lite gråtfärdig, speciellt när jag ser Visby. Då känns det som om själen återvänder, en duns i bröstet som tar andan ur mig. Jag andas djupare, nästan flämtar, och känner ögonen öppnas mer. Hjärtat lugnar sig, jag känner mig fri, lång och vacker. Jag lugnas ned, jag blir ett med naturen, jag känner mig rotad och uråldrig. Jag landar.

För mig är Gotland själens vagga.
Och här kommer jag att bo. Så småningom.