Arg eller glad - nyanser eftersökes!

I hela mitt liv har jag varit arg och glad, glad och arg. Ledsen? Nej, inte så ofta. Jag tror att jag grät tre gånger tills jag blev 18 år. Sur? Nej, det ligger inte för mig. Nedstämd? Ja, om jag tillät mig, men oftast inte.

Däremot var jag väldigt arg ganska ofta.
Och sprudlande glad nästan jämt.

För några år sedan kom jag på att det var lite konstigt. Klart att också jag måste ha skrubbat ett knä, känt mig utanför eller tyckt att världen var sugig. Det gör ju alla.

Varför kände jag inte alla känslor?
Det enkla svaret är: För att det inte var riktigt ok.

I min familj var glad normalstatus. Glad, pigg, inte till besvär. Arg var också accepterat, men bara korta stunder. De övriga känslorna var för de svaga och ämliga. Dit hörde förstås inte jag.

På äldre dar har jag börjat utforska alla de här spännande känslorna som andra har. Det är ju fantastiskt roligt självupptaget att gå och sura i en timme! Att jag aldrig har gjort det! Eller att tycka synd om sig själv, så där riktigt segt och slemmigt.

De senaste månaderna har jag också upptäckt att jag är väldigt arg. Jag blir arg oerhört snabbt och väldigt mycket. Förr höll jag tyst, kväste ilskan och bet ihop. Nu gör jag inte det längre. Jag ryter till, slänger något och så är det bra sedan. Det går över fort... Lite pinsamt tycker jag fortfarande att det är, men det är sådan jag är, så jag försöker gilla läget.

Min plan är att jag ska hitta fler nyanser i det här framöver. Att vara lite melankolisk, irriterad, lyrisk, drömmande, pillemarisk och lömsk. Jag ska försöka variera repertoiren...

För det är ju i detta vi blir mänskliga. Känslorna, i alla dess färger och nyanser, är ju det mest civiliserade och överlevnadsdugliga vi har!