Varför är det skamset att vara fattig?

Jag har varit fattig. På riktigt fattig. Inte "jag-har-inte-råd-att-betala-TV-licensen-fattig", utan lusigt fattig.

Det var när jag flyttade min självstartade dansskola till nya lokaler. Jag satsade vartenda korvöre på att renovera lokalerna och annonsera. Sedan tog det lite tid innan det drog in tillräckligt med pengar för att jag skulle kunna ta ut en någorlunda anständig lön.

Då var det nudelsoppa, knäckebröd, pasta och blodpudding. En gång om dagen, varken mer eller mindre, trots 4 dansklasser om varje dag.

När julen närmade sig, hade jag svår ångest. Jag hade inga pengar att köpa julklappar för!

Julen är en stor grej i vår familj. Alla ska ha paket, och de ska vara genomtänkta och ha trevliga rim. Paketen öppnas ceremoniellt medan alla tittar.

Jag hade ångest. Inga pengar, men jag kunde inte för mitt liv erkänna det.

Jag skämdes.
Att vara fattig var pinsamt, ett misslyckande och gjorde mig till en sämre människa.
Konstigt...
Det var ju inte så att jag hade spelat på hästar eller blivit sol-och-vårad. Jag hade väl ingenting att skämmas för egentligen. Men skämdes gjorde jag.

Det bästa jag kom på var att ta egna saker som såg nya/oanvända ut och slå in till mina anhöriga. Den nyinköpta och mycket älskade kimonon blev en present till syster, en bok som såg obruten ut hamnade hos min far och mamma fick några varuprover (schampon osv) som jag fått till mitt företag. Jag fick ihop julklappar till hela släkten, men det blev ganska tomt i hyllorna i mitt lilla hem.
Och jag skämdes över att jag gav bort begagnade saker. Trots att det har gått över 15 år, svider det i halsen när jag tänker på det.

Så lusig och eländig har jag nog aldrig känt mig, varken förr eller senare.
Nu önskar jag att jag hade haft mod nog att säga:
- Jag måste tyvärr hoppa över julklappandet i år. Jag har startat ett nytt företag och har inte någon inkomst just nu, så jag klarar inte av det.

Det hade väl inte varit någon kris?
Jag är övertygad om att alla hade förstått och accepterat.
Ändå bara GICK det inte just då.

Så när folk i Sverige är hemligt fattiga, förstår jag precis vad de går igenom.
Fattigdom är helt tabu.
Jag tror att det är för att vi har blivit itutade att ingen behöver vara fattig i Sverige. Det betyder ju att man har valt det själv - eller att man är ingen.

Och det är kanske något att skämmas för...