Morgonstund har guld...

Morgonen är underbar.
Solens strålar väcker liv i allt som var om inte dött, så i alla fall ganska sömnigt.

Det är fint!

Jag sträcker på mig, gäspar en liten gäsp och hoppar ur sängen, redo för att erövra en ny dag.

Ibland.

Men ibland vill jag inte veta av morgonen alls. Då vill jag bara dra täcket över huvudet och sova vidare. Dessa dagar får det gärna vara hällregn och dimma, så att man inte förväntas vara glad och alert.

Morgonen är alltid fylld av förväntningar.
Ibland känns det härligt och spännande.
Ibland är det ångest.
För många krav, för många möjliga besvikelser, för mycket ansträngning.

Sådana dagar funderar jag allvarlig på att göra något lagom förfärligt brott, så att jag blir inlåst på sisådär tre år. Då skulle jag ligga i min cell och läsa böcker, ta tag i tränandet på allvar samt studera till jurist eller arkitekt. Eller att bara åka och lämna barnen på dagis och skola, och sedan köra rakt mot bron i Malmö och bara köra och köra tills bensinen och pengarna tar slut.

Det här humöret brukar smyga sig på framemot kvällningen. Då drar jag mig för att gå och lägga mig, för det betyder ju att morgonen med alla krav kommer närmare. I stället tittar jag på filmer hela natten eller läser en bok. Och så knoppar jag in framemot fyra och får två timmars sömn. Då kan man ju inte förvänta sig att göra storverk, och morgonen blir betydligt mer kravlös.

Det finns nog mediciner mot sådant, men jag försöker i stället acceptera berg-och-dalbanan som är mitt liv. Det är ju sån jag är, det är bara att gilla läget.

Och lustigt nog är jag en hejjare på att kväva de där hopplöshetskänslorna. Jag bara tar i dubbelt så mycket, så att jag överraskar mig själv med fantastiska resultat och tänker: Vilken kämpe jag är! Och då blir jag glad. Och trött, så att jag går och lägger mig i tid nästa natt. Och vaknar pigg och alert, redo att ge mig i kast med den nya dagen.

Självreglerande.
Fint va?