En enkel människa

Jag avundas dem: De enkla människorna.

De som harvar sin åker i 60 år med samma jämnmod.
De som kokar kaffe varje förmiddag klockan tio, för det har de alltid gjort.
De som tuffar på i samma tempo, nöjda med det de har.

Det vore härligt att vara sådan.
Att i lugn och ro leva sitt liv, helt obesvärad av rastlöshet och tristess.

På något sätt tror jag att det är höjden av lycka: Enkelhet och förnöjsamhet.
Inga bekymmer, man är lycklig var dag.
Hakuna Matata.

Visst är det så att viljan att förbättra är det som driver mänskligheten och världen till utveckling. På så sätt är det förstås en viktig kraft. Vi har lärt oss att värdesätta den, att värdesätta driv. Det är så vi som ras har kommit ifrån grottorna till där vi är idag.

Men är det egentligen viktigt med utveckling?
Är det inte bättre om man bara är nöjd med det man har?
För då behöver man ju inte förändra något.
Om man är lycklig, förnöjd.

Den ständiga jakten efter utveckling, efter mer och bättre, är också det som för oss till fördärvet. Därifrån kommer vinstintresse, tillväxtjakt och utnyttjandet av vår planet.

De saktmodiga skola besitta världen, står det i Bibeln.
Kanske menade man bara detta: De har allt de vill ha. De äger redan världen.