Respekt, Karin, respekt!

Jag blev utvald.
Jag blev utsedd till att bli en av lokaltidningens krönikörer.
Visserligen bara sommarkrönikör, och visserligen helt obetalt, men ändå.

Det kändes härligt!
Jag trodde kanske inte att mitt sätt att vara skulle passa in, men tydligen fungerade det.

Så fick jag då en trevlig inbjudan till en träff med alla sommarkrönikörer. Vi skulle ses en sommarkväll, få något att äta, ta en gemensam bild. Nice, tänker jag.

Men så kommer då en liten mening i brevet:
"Du kan få råd om hur man skriver av tidningens erfarna krönikörer."

Ett litet sarkastiskt leende smyger sig ohjälpligen fram i min mungipa.
Och så händer det: Hela andemeningen med träffen förändras i mitt huvud.

Plötsligt känns det som om vi obildade, tacksamma skrivkluddar ska bli förärade en audiens på slottet (lokaltidningen). Jag, tölp och oerfaren ordvändare, ska få träffa En Riktig Krönikör. Dessutom får jag snittar - dock ej husrum eller lön, gubevars - för mitt arbete. Jag gissar att jag tacksamt ska bocka och buga, backandes ut ur rummet.

Jag blir lite ledsen på mig själv. Varför måste jag vara så sarkastisk?
Det som kändes så trevligt och kul innan blev totalförstört på två sekunder.

Har jag saker att lära av erfarna krönikörer?
Alldeles säkert.
Skulle jag vilja träffa en eller flera skribenter och lyssna på tips?
Jajamen.
Så varför reagerar jag så?

Ah - det är återigen det här med status som spökar! Jag har lite svårt för folk som tror sig vara förmer än andra, och finner mig sällan i att behandlas som mindre vetande. Det ligger inte för mig att sätta mig på människor och ve den som försöker slå sig ner på mig. Kanske tycker jag också att lokaltidningen rätt ofta sitter på lite för höga hästar och har onödigt höga tankar om sig själv. Kanske är jag inte så värst imponerad av varken den journalistiska kvaliteten eller skribenternas nivå. Kanske reagerar jag också på formuleringen i brevet. Det hade kunnat skrivas på ett sätt som andades lite mindre feodaltänkande.

Är jag överkänslig?
Ja - alltid! Det är en av mina talanger: Jag läser mellan raderna och ser vad folk tänker. Det är hemskt praktiskt att kunna. Så jag tror tyvärr inte att jag överdriver.

Jag såg framför mig hur jag skulle försöka se beundrande och blygsam ut under en hel kväll. Hu. Det skulle nog kan ta en ände med förskräckelse. Jag tänkte att jag skulle anstränga mig för att visa tillbörlig respekt, utan att spela över.

Så, efter några dagars självbearbetning, åker jag så till träffen. Eller snarare: En timme innan, får jag ett mail från lokaltidningen. De undrar om jag kan komma och fota mig. Javisst, svarar jag, var inte det en av sakerna vi skulle göra ikväll när vi ses? Nämen oj då - det var igår, svarar ansvarig. Har vi glömt att meddela dig?

Så det bidde inga snittar, inga råd, inget mingel.
Men jag som är fatalist tänker att det nog var lika bra det.
Jag hade nog inte rott iland blygsamhetsbåten...