Att inte duga

Jag har länge talat mig varm för devisen: Man kan inte ersätta självkänsla med självförtroende.

Själv försökte jag länge och noga, så jag har viss erfarenhet.
Insikten att hålet inuti, känslan av att inte duga eller vara meningsfull, inte kunde tillfredsställas med prestation, var jobbig och början på en lång resa.

Jag har kommit en bit på den resan.
Nu börjar jag dock komma till en ny insikt:

När du väl har funnit din självkänsla, kan den lätt komma i konflikt med självförtroendet.

Min känsla av att jag faktiskt duger, krockar plötsligt med det jag gör. Jag kanske inte är så sugen på att bli ifrågasatt längre, kanske känner att jag gör bra nog under de förutsättningar jag har, att jag inte har lust att slita hund för att göra bättre och bättre.

Det är en märklig känsla.
Nästan som om jag vill göra dåligt, för att se var jag är accepterad som jag är.

Nja, det var väl kanske att hårddra det hela.
Jag är fortfarande extremt högpresterande.
Men nu kan jag plötsligt känna att jag skiter i vilket. Det hade aldrig hänt förr! Inte med något, jag hade inte ens accepterat en skrynklig t-shirt i barnens låda. Nu känner jag: Ja, det blev inte bäst, men det får duga. Jag gör andra saker bra. Acceptera och gå vidare.

Det är märkligt. Och jag är inte vän med den här känslan än. Men det kanske kommer.