Behovet av rus

Jag har aldrig provat.
Inte så mycket som en joint, inte en dreamcake, inte någonting.

För jag har aldrig vågat.

Vissa saker bara vet man. Jag har alltid vetat att om jag skulle prova, så skulle jag vara fast. Inte så mycket kemiskt som psykiskt - jag skulle helt enkelt gilla det, inbillar jag mig.

Varför?
Jo, för att jag gillar verklighetsflykt.

Jag har alltid flytt verkligheten med alla medel.
Som barn fantiserade jag och levde i andra världar.
Som lite äldre läste jag böcker och försvann in i dem.
Som ung vuxen festade jag rätt hårt.
Som lite äldre vuxen levde jag i dansens underbara värld, också en fantasivärld.

Och nu vet jag inte hur jag ska rusa mig.
Böcker är trevliga, men jag förlorar mig inte längre i dem.
Filmer fungerar, men bara den stunden som de blinkar framför mina ögon.
Alkohol har jag lagt på hyllan - jag finner ingen fröjd i det längre.

Jag behöver alltså något nytt.

I våras skrev jag en bok. Det var toppen! I flera veckor var jag helt inne i Minnas värld och flöt lätt i vardagen. Precis vad jag behövde! Men så skrev jag färdigt den, och fick separationsångest på kuppen. Än så länge har jag inte orkat börja på nästa, lite för att det är så krävande att försvinna och lite för att inget förlag har tackat ja till Minna och Gaels öga än.

Vad annars kan fungera?
Naturen kan faktiskt rusa mig. Att ligga vid havet och lyssna på vågorna får mig att tappa kontakten med verkligheten för en stund. Flyta ut, inte bry sig, få vara själv... Det är härligt!

Men ett hav på burk kan jag inte ha med mig.
Däremot lite sand, vilket jag ska fixa.
Men rusig av att sila sand mellan fingrarna blir jag inte.

Och knark är fortfarande inte aktuellt, inte för mig.
Återstår då att ge sig in i författarvärlden igen.
Suck.

Det bästa vore om jag kunde stå med båda fötterna på jorden och inte behöva rusa mig. Kanske med cementklumpar kring fötterna?