Tonåringar...

Jag beundrar människor som kan uppfostra sina tonåringar till att bli... lite mindre tonåriga.

Varje ålder har sin charm, sägs det, men tonåren...? Jag är inte övertygad. Jo, jag vet att det är en fas man måste gå igenom, men ändå.

Jag har alltid behandlat tonåringar nästan som vuxna, eftersom det är vuxna de snart ska bli. (Enda undantaget är mängden ansvar jag vill lägga på en ungdom.) De vill ju gärna känna sig äldre, så det brukar fungera.

Nu, när jag har nått den här vördnadsvärda åldern, har jag fått svårt att ta somliga tonåringar på allvar. Det känns omöjligt att de på fullt allvar kan vara så... tonåriga.

De upptäcker världen och tror att de är först. Alla andra är idioter.
De får större umgängeskrets och känner sig tvungna att skapa undergrupper (VI och DOM).
De måste göra tvärtom mot hur föräldrarna gör.
De letar alltid efter minsta gemensamma nämnare för att kunna umgås med så många som möjligt. Allt blir superytligt och platt.
De är mycket måna om ytan, som fungerar som skydd mot omvärlden.
Och värst av allt: De tar sig själva på så oerhört stort allvar!

Men som jag skrev i början: Det finns undantag. Helt normala, underbara, enkla, trygga människor som bara råkar vara i tonårsåldern. Visst, de vet inte allt, men de är medvetna om det och finner sig i det. De är sig själva utan att behöva patrullera med banderoller.

Jag önskar att någon med en sådan tonåring kunde skriva en instruktionsbok.
Den ska jag läsa innan mina ungar kommer i den åldern.