Lokaltidningen - brännbart!

Jag har en lokaltidning som jag prenumerar på - men aldrig läser.
Varje dag kommer den i min brevlåda. Varje dag stolpar någon ut och hämtar den. Varje dag bläddrar vi igenom den på 1 minut, läser möjligtvis en ingress eller en annons - och sedan slänger vi den i pappersinsamlingen.

Tre gånger har jag avslutat prenumerationen, eftersom jag blir arg över hur innehållslös (eller ointressant just för oss) en tidning kan tillåtas vara. Tre gånger har jag återupptagit prenumerationen. Varför?

Ärligt talat: För att jag är rädd att hamna utanför.
ALLA läser ju den lokala tidningen.
Det kan ju vara dagens snackis. Och om man inte läser den, kanske man missar... något. Oklart vad, i och för sig, men ändå.

Egentligen går det djupare än så. Det handlar om utanförskap.
Jag är aldrig som alla andra. Det spelar ingen roll i vilket sammanhang jag rör mig, jag passar aldrig in. I kulturkretsar är jag för driven och marknadsmässig. I affärskretsar är jag för flummig och emotionell. I min familj är jag för ovetenskaplig och ytlig. I vänskapskretsar är jag för djup och påläst.

Så är det bara: Jag passar inte in.
Det där med lokaltidningen är på något sätt mitt eget bästa försök att bli lite mer som andra. Jag inbillar mig kanske att jag - genom att kunna referera till dagens luddiga ledare - ska kunna bli en i gänget i fikarummet. As if!

Det hjälper inte. Om jag tyckte att ledaren var lite intressant, har alla andra läst en recension av en bok. Om jag gillade kultursidorna, är stora snackisen sporthändelsen i helgen. Mitt annorlundaskap lyser liksom igenom även i hur jag läser tidningen.

Nä, jag får nog acceptera att den genvägen inte fungerar.
Så det är nog dags för fjärde uppsägningen. Om inte annat för att spara skogen. Papperstidningar känns ändå ganska...ute.
Positivt: Man sparar pengar!
Negativt: Kan inte komma på något just nu.

Jo, förresten: Det blir svårare att tända brasan om kvällarna. Trots allt är tidningen ju väldigt brännbar.